Cedolf, en djupt religiös man, tröttnade på det mycket ateistiska Sverige. Han ansåg sig vara en guds man och därmed också att han stod över det i hans tycke okunniga folket. Han hade gjort sig ett namn i media och fått många anhängare, några med en ekonomi starkare än det vanliga. Detta ville Cedolf utnyttja. Han bad. Inte till gud, utan till de ekonomiska krafter som skulle kunna tänkas vara intresserade av att skänka pengar till hans projekt. En båt skulle byggas och lastas. Guds människor skulle få fara till ett USA, ett långt mer religiöst land.
Flyg var inte aktuellt. Cedolf var en vän av äldre tider och inte särskilt villig att använda sig av moderna hjälpmedel, så som elektronisk kommunikations- och navigationsutrustning. En del av prästerna som var tänkta att åka med var en aning skeptiska. Efter att Cedolf lugnat, kalmerat och stillat prästerna genom sin fantastiska retorik försvann alla problem. Avfärden skedde tidigt på morgonen och det stora skeppet var då lastat med mat för tre månader, 20 präster och en handfull välbetalda sjömän.
Väl ute på havet skrockades det friskt. Så fort land inte längre kunde skymtas spreds en viss oro på skeppet. Visserligen var prästerna fortsatt på gott humör, men Cedolf och sjömännen hade redan problem med navigationen. Ingen var särskilt van vid att färdas runt utan tekniska hjälpmedel. Vinden gjorde dessutom, som alltid, precis vad den själv ville. Ena stunden kom man knappt framåt, medan man bara ögonblicket senare knappt kunde kontrollera skeppet. Få intresserade sig för att hjälpa båten på rätt riktning genom att ro, allra minst prästerna som var ovana vid att få jobba hårt för sin lön.
Efter veckor och åter veckor av vilset letande efter land, vilket som helst, tycktes man kunna skönja en ö av hygglig storlek. Man hade inte mycket till val utan fick helt enkelt styra in till strandkanten och kliva av. Många frågor dök upp i huvudet på resenärerna, inte minst Cedolf såg fundersam ut. Vem bodde egentligen här? Hur skulle de ta sig därifrån?
Ganska nära stranden fanns en stuga, vilket var en indikation på att ön kanske inte var hjelt obebodd. Ut ur huset klev en kort gubbe, hälften get, hälften man. Han hade klövar som fötter och trasiga byxor. Det såg lite ut som att han vadderat låren dessutom. Hans bruna jacka såg inte direkt fräsch ut och var säkert ganska varm och svettig dessutom. Hans ansikte var fyllt av skägg men hans ögon var de vänligaste man kunde finna.
– Mitt namn är Torgo, sa han, och jag tar hand om ön medan mästaren är iväg. Han kommer tillbaka imorgon, innan dess lämnar ni inte hans drömmars ö.
Cedolf ansåg att Torgos ord var hotfulla, men han insåg att det nog var bäst att hålla sig någorlunda medgörlig. Torgo bjöd in Cedolf i huset. På väggen hängde en tavla föreställande mästaren och hans hund. Cedolf konstaterade att de inte såg helt vänliga ut.
– Mästaren, min herre, är det enda som finns, sa Torgo. Det du finner här är endast delar av hans fantasi, det samma gäller dig. Du är också en del av hans fantasi.
– Du har låtit dig luras av en solipsist, hånskrattade Cedolf.
– Det har andra också trott, sa Torgo. De lever inte längre.
Cedolf gick ut ur huset med ett leende på läpparna och hojtade skämtsamt till sina mannar att guds skapelse endast var en frånvarande mans fantasi. Alla skrockade gott. Tyvärr höjde sig ett orosmoln över himlen då gräs och stora mängder sann i hastig takt bara slutade att existera. Det sjönk inte ner i havet, utan helt plötsligt var det inte där helt enkelt. Tolv timmar efter deras ankomst var halva ön borta. Endast de vackraste områdena återstod, samt det lilla huset då. Prästerna bad till gud men det var lika effektfullt som det alltid har varit. Ingenting hände.
– Ön faller bort från mästarens sinne, ropade Torgo.
Cedolf oroade sig och just när han var som mest rädd tycktes turen vända. Allt kom tillbaka, och mer därtill. Efter en stund var det inte längre möjligt att skåda havet. Sällskapets båt försvann mystiskt och Cedolf tittade på Torgo.
– Vad ni nu ser beror på mästarens återkomst, sa satyren allvarligt.
Mästaren klev fram ur den djungel som nu omgav sällskapet.
– Det finns två anledningar till varför ni inte kan lämna ön, sa han. För det första finns det ingenting utanför den eftersom jag under min semester har tömt mina tankar. För det andra vill jag plåga er till döden på det mest brutala sätt jag kan tänka mig.
Cedolf såg under dygnets gång flera bli dödade på de mest vidriga av sätt. En blev dödad genom att stekas i en jättelik mikrovågsugn. En annan fick huvudet krossat av en nötknäckare. Cedolf var inte fysiskt rustad att ta hand om mästarens vilda fantasi, utan fick försöka sig på klurigare lösningar.
– Mästare, varför önska ondska när du kan önska de dyraste föremål och de vackraste av flickor. Varför slösa bort tiden på oss? Varför inte nyttja oss som dina slavar? Vi är mer än villiga att gå det ödet till mötes. Vi kan åka ut i havet och fånga den fisk du planterat där medan du sitter i solnedgången. Vi är sjömän, vi skulle alla gynnas av det här. Visst kan du tänka dig en fisk i en stekpanna, men någon av din storlek bör tänka större än så. Tänk ett hav fyllt med fisk istället. Föreställ dig situationen!
Mästaren kunde inte låta bli att tänka hur det skulle vara. Det hade ju varit helt annorlunda från hur det var idag, ensamt och torrt. Bara den gamle Torgo som sällskap.
Och när han tänkte sig en fiskebåt ute på havet så fanns den också där. Cedolf och hans besättning åkte längre ut på havet medan mästaren njöt av solen. Var de åkte är en annan historia.
Novell från gymnasiet, 2006.
Utöver Lerkot 