Sega och Sonic. Nope. Sonic och Sega. Jepp.

Publicerad 2002-2003

När det första Sonic spelet kom ut så fanns det egentligen inte speciellt många bra spelkaraktärer. Det var mest Nintendos figurer såsom Donkey Kong och Mario som dominerade marknaden. En illaluktande apa och ett litet hoppande fetto tilltalade bara för att spelen de deltog i var så himla bra. När det gällde Sonic-spelen så fanns det dels en bra karaktär, dels ett bra spel och framförallt var det Segas ohyggligt kaxiga attityd som gjorde att folk blev lockade.

T.ex. Sega gjorde reklam genom att säga ”Sega does what Nintendo´nt”, att jämföra med Nintendos försök att tvätta bort barnslighetsstämpeln de haft de senaste åren som löd ungefär såhär: ”Våra spel *fnitter*, bättre än *fnitter* sex”. Sega var inte rädda för något, inte ens för begagnathandlarna som Bergsala ansåg vara så oerhört livsfarliga (Fallet Joachim Ekström t.ex.). Och begagnathandeln är ju som bekant till spelarnas fördel vilket Sega och Brio hade insett för längesedan.

Så, med deras schyssta och småkaxiga attityd så var det ju allt lite småhäftigt att köpa Sonic-spelen som inte bara var snabbast, de var bäst också. Men, Sonic var i princip ensamt om att försöka hålla ifrån Nintendos Super NES och när Mario och de andra teletubbiarna log elakt så förlorade Sega sin attityd. Man började jävlas med Joachim Ekström, och man blev bra mycket blygare, och vi vet ju hur det har gått sen dess.

Så, vad försöker jag komma fram till då? Vet inte riktigt, men nog verkar det som att Sonic betyder mer för Sega än vad Sega betyder för Sonic numera? Mm, och så länge det är så, så är Sega ett karaktärslöst företag utan positiva framtidsutsikter.

Kom dock alltid ihåg att det bara har släppts tre Sonic-spel om man går efter namnen. Om Sega börjar prata om Sonic the Hedgehog 4 så kommer ju hela spelmarknaden få fnatt. Perfekt för att skaffa uppmärksamhet och återgå till den gamla goda kaxigheten!

Det vore också ett bra tillfälle att komma tillbaka på rätt spår av fel grädden över i:et som man brukar säga… kanske. Sonic Adventures spelen har nämligen inte alls varit bra, i alla fall enligt min åsikt. Spelen har varit alldeles för långsamma och avancerade. Men det tycks i alla fall som att Sega börjat titta lite bakåt i tiden nu med tanke på kollektionsspelet som kom nyligen.

Sega, ge oss Sonic the Hedgehog 4!

Blizzards historia

De flesta känner säkert till Blizzard för titlar som WarCraft, StarCraft och Diablo. I den här artikeln får ni veta mer om företaget Blizzard, dess anställda och deras bra men fåtaliga spel och spelserier.
Konsoltiden

Blizzard grundades under namnet ”Silicon & Synapse” av Allan Adham, Frank Pearce och Michael Morhaime. I början gjorde man mest konsolspel och inget av dem har väl direkt gått till historien som någon höjdare. The Lost Vikings, Blackthorne och Rock ‘N Roll Racing var väl de som någon märkte av lite grand. Man bytte namn 1994 till ”Blizzard Entertainment” och man inledde då utvecklingen av ett spel som påbörjade Blizzards framgångsvåg.

Nyckelpersonerna

I den här texten har jag samlat ihop citat från olika spelsidor/speltidningar samt från presskonferenser och därmed försökt sammanfatta Blizzards alla spel, framgångar och motgångar. De som oftast citeras är Michael Morhaime, VD på Blizzard, David Brevik, Blizzard North’s ledare som för en tid sedan lämnade företaget tillsammans med Mr. Blizzard, Bill Roper, tidigare VD på skeppet och numera ansiktet utåt hos Flagship Studios.

WarCraft: Orcs & Humans

Det allra första WarCraft-spelet fick god kritik och sålde ganska bra tack vare att det var såpass nyskapande som det faktiskt var på den tiden. Spelet släpptes 1994 och var det första spelet där orcerna skulle kämpa mot människorna om makten i Azeroth. Trots att spelet vann en hel del priser så blev det inte den enorma succén, mycket p.g.a. att Internet inte brett ut sig så mycket än och spelet var faktiskt som gjort för onlinespelande. WarCraft var som sagt nyskapande, men en hel del togs från Dune II vilket man också erkänt borta på Blizzard.

– Dune II var verkligen huvudinspirationen till WarCraft, erkänner Morhaime. Vi älskade det spelet och ville göra om det fast i fantasyformat och med multiplayer.

WarCraft hade en story som redan då kändes väldigt enkel och inte speciellt djupgående och man hade sett något liknande förr i Tolkiens Sagan om Ringen-böckerna. Blizzard hade dock vissa problem när man skapade spelet trots att handlingen redan var så gott som ”klar”, man hittade nämligen ingen som kunde göra rösterna i spelet. Tillslut tog man ett lyckat beslut: Bill Roper fick göra en hel del röster i spelet.

– Jag dök upp i inspelningsstudion och förväntade mig ett manus, men teamet sade bara, ‘OK, där är slottet och där är kriget mellan orcer och människor. Utvecklingsteamet hade inte kommit till uppbyggnaden av världen än, så det var svårt.

Blizzard har hårda krav på sina anst�llda och folk som söker jobb där har det verkligen tufft. För några år sedan så kommenterade Blizzard-legenden Bill Roper (numera i Flagship Studios) just de hårda kraven.

– Det är verkligen överraskande att så många som gör spel faktiskt inte spelar dem, har han sagt. Vi bryr oss om de spelar eller inte. Det visar sig ganska rejält i våra anställningsintervjuer, vi frågar dem om deras favoritspel, favoritkaraktärer och går verkligen djupt. Om våra intervjuoffer trodde att det räckte med att läsa en speltidning kvällen före så fick de veta att det inte var på det viset genom den hårda vägen … Om du säger att Street Fighter är ditt favoritspel så vill vi veta vilken som är din favoritkaraktär och information om den karaktärens olika rörelser.

Diablo

1995 så berättade Blizzard om ett nytt spel med arbetstiteln ”Diablo”. Blizzard lät Condor, ett väldigt okänt gäng, utveckla Diablo. Det första Condor gjorde var att ändra en sedan lång tid självklar rollspelsstil – man gjorde fighterna i realtid istället för den tempofattiga turbaserade metoden.

– Efter den ändringen så blev pressen väldigt intresserade i vad vi gjorde, berättar Brevik för amerikanska PC Gamer. Som en blixt från klar himmel så kom beskedet att ett annat utvecklingsteam samtidigt utvecklade uppföljaren till WarCraft i Irvine. Namnet var…

WarCraft II: Tides of Darkness

WarCraft II är ett av spelhistoriens mest seglivade spel. Än idag finns det tusentals entusiaster som spelar, andas och lever WarCraft II och det dyker fortfarande upp nya spelare från ingenstans. Många kritiker rankar det som Blizzards bästa spel, WarCraft III inkluderat, det har nog framförallt med den speciella atmosfären runt spelet att göra. Den höga medelåldern på spelarna som deltog på Kali hade säkert sin roll i varför spelet blev så speciellt. Medan Condor utvecklade Diablo så pågick alltså utvecklingen av WC2 i en annan del av USA. Spelet, än idag räknat som ett av tidernas bästa, tog endast 10 månader för Blizzard att utveckla.

– Det var verkligen något speciellt med WarCraft II, har en av Blizzards största ledargestalter, Morhaime, sagt. Antalet karaktärer och humorn hade sin del i det, men framförallt var det värdet på att kunna spela det om och om igen som var unikt, särskilt om man spelade spelet online.

– Fortfarande så debatterar folk om vilken ras som är bäst, vilket egentligen är ganska coolt.

Diablo

Blizzard var väldigt imponerade över hur utvecklingen av Diablo gick och man lade därför ett bud på utvecklarna Condor.

– Acclaim erbjöd oss mer pengar, men vi kände oss mer komfortabla i Blizzards samarbete, tyckte Condors chef Paul Brevik.

I mars 1996 blev Condor det som vi nu kallar för ”Blizzard North”. Samtidigt höll teamet i Irvine på med ett nytt spel efter dundersuccén WarCraft II.

– Rent ekonomiskt hade WarCraft III varit ett lysande alternativ, menare Morhaime. Men vi ville testa något nytt och påbörjade därmed utvecklingen av ett annat spel.

StarCraft

StarCraft är inte känt för att ha samma familjära atmosfär som WarCraft II men StarCraft-världen innehåller betydligt mer attityd och vilja. StarCraft var det första spelet som verkligen kunde kallas för en sport i ordets rätta bemärkelse. Blizzard hoppades hursomhelst på att spelet skulle kunna släppas precis efter Diablo som var tänkt att släppas någon gång under andra halvan av 1996. Anledningen till StarCrafts snabba utveckling var att man använde sig av en uppiffad WarCraft II-motor, så man behövde inte påbörja något helt nytt rent tekniskt.

Under E3 1996 så hade Blizzard tre monitorer. Den första dagen hade StarCraft tre stycken rutor och Diablo lika många. När mässan nådde sitt slut så stod det 5-1 till Diablo i antalet skärmar. Pressen gillade inte StarCraft och hade hellre sett ett WarCraft III och folk tyckte inte att Blizzards nya rymdspel såg alls lovande ut. Fansen kallade spelet för ”Orcer i rymden” och andra hånande saker som inte skulle ha sagts idag, oavsett vad Blizzard hade hittat på.

Blizzard fick ta ett svårt beslut. Skulle man fortsätta utvecklingen, planera om det eller helt enkelt skrota det? Blizzard valde som ni kanske vet det första alternativet. Man var helt instïällda på att det skulle bli ett bra spel även om skulle bli den tyngsta och svåraste perioden i företagets tid, som Morheimer uttryckte det. Spelets release dröjde till 1998…

Diablo

Diablo släpptes i slutet av 1996 och sålde väldigt bra och var ett revolutionerande rollspel. Diablo blev med andra ord lite försenat och utvecklaren Paul Brevik skyller på att han kommer med försenande idéerr när han står i duschen.

– Mina bästa idéer kommer i duschen. När jag säger att jag fick en bra idé i duschen, så blir mina kolleger lite bittra och tänker att ”tre månaders extra arbete för en dusch”.

Ett bra exempel på en sådan idé var Battle.net som uppfanns hemma i Paul Breviks badrum.

Diablo blev som sagt en succé och efter releasen frågade man sig på Blizzard North: ”Vad ska vi göra härnäst?”

Svaret var självklart: Diablo II.

WarCraft Adventures

1997 hände inte mycket hos Blizzard (förutom releasen av Diablo), men 1998 såg spännande ut med StarCraft och Blizzards första äventyrsspel, WarCraft Adventures. Fansen såg häpet när WC: Adventures visades upp och man trodde verkligen att det här spelet kunde bli något. På Blizzard tvivlade man dock på sitt eget spel och man lät hyra in den erfarne äventyrsspecialisten Steve Meretzky och man hoppades att spelet skulle kunna räddas genom det. Ett par veckor före E3 meddelade dock Blizzard att man lagt ner spelet, det ryktades om att det bara var tre månader från att bli klart. Bill Roper uttalade sig i frågan senare under E3-mässan 1998:

– Det hade varit ett bra spel för tre år sedan.

StarCraft

Samtidigt släpptes StarCraft och en tid senare dess expansion Brood War. Spelet blev en enorm succé som du kan läsa mer om längre upp. Efter nedläggningen av WarCraft

Adventures så dök många frågetecken upp: Vad höll Blizzard på med just nu? StarCraft 2? WarCraft 3?

WarCraft III

Blizzard började 1998 utveckla WarCraft III, men det dröjde tills ECTS 1999 innan man tillkännagav utvecklingen. Många WarCraft-fantaster världen över hade i flera år väntat på det här beskedet och nu skulle alltså äntligen en uppföljare komma. Rob Pardo berättade att steget till 3D var mycket stort och svårt, men man menade att man tömt 2D:n på alla dess godbitar.

Diablo II

Blizzard hade många bollar i luften och en av dem var Diablo II som inte speciellt många på Blizzard blev nöjda med. Trots det så sålde spelet i oerhört många exemplar, vilket visar att fansen verkligen litar på att Blizzard ska prestera varje gång de utvecklar ett nytt spel.

– På ett sätt behöver vi göra kortare spel, har Bill Roper sagt i en intervju med den amerikanska spelsidan Gamespot.com. Om vi fortsätter öka spelens storlek så här så kommer det snart att ta fem år att göra ett vanligt spel..

Diablo II innehöll en hel del upprepning vilket ingen var nöjd med. Trots dessa brister så var det ett bra spel som höll länge, ända tills fuskarna tog över. Blizzard har dock agerat emot dessa och vi får väl se om Diablo II, som tillslut släpptes 2000, kanske kan få några sista glansdagar innan Diablo III visas upp.

– Det är omöjligt fö utomstående att förstå hur hårt vi jobbade de sista tolv månaderna av spelets utveckling. Många i teamet jobbade 18 timmar om dagen i ett helt år, säger Brevik i samma intervju.

WarCraft III

Blizzards märkliga idéer om att släppa WarCraft III i slutet av 1999 visade sig helt befängda och likaså var mitten av 2000 alldeles för tidigt. Anledningen var att konceptet behövdes tänkas om lite. Vad man gjorde var att ta bort en hel del rollspelselement för att göra det mer traditionellt och spelvänligt. Samtidigt antydde Blizzard att lika stora ändringar mellan två spel inte är troliga i framtiden i och med att man uttalade sig om den lilla men lyckade skillnaden mellan WarCraft II och Starcraft.

2001 dök dock WarCraft III upp och nu hade ingen någon aning om vad Blizzard pysslade med före man berättade om…

StarCraft Ghost

Ett spel till konsol som ni får veta mer om på konsolsektionen när det närmar sig.

World of WarCraft

Från början menade folk att det var lite WarCraft Adventures-varning på det här spelet – varför skulle man kunna göra ett bättre spel med äventyrsinslag nu än tidigare? Betan har dock varit en succé och folk är mycket nöjda med vad man sett av Blizzards kommande stortitel. Vi lär få anledning att återkomma till Blizzards mystiska spelvärld.

Blizzard idag

Under de senaste två-tre åren så har flera nyckelpersoner lämnat Blizzard. En av grundarna, Allen Adham började plugga för att pyssla med invecklade finanssaker. Blizzards ansikte utåt, Bill Roper, var företagets hjärta och att han skulle lämna företaget ansågs tämligen omöjligt. Dock så visade det sig att även Bill Roper kunde lämna Blizzard och ett av spelvärldens största namn kommer med all säkerhet att bli saknat i Blizzard. Roper var inte så inblandad i just spelen men hans ledarskap och goda relation till fansen har ingen riktig arvtagare.

Samtidigt som Bill Roper lämnade företaget så försvann också Erich Schaefer, Max Schaefer och David Brevik från Blizzard North. Företaget lyckades dock behålla Michael Morhaime vilket innebar att åtminstone en ledartyp är kvar. Blizzards vice-VD Frank Pearce har också varit med sedan grundandet av Silicon & Synapse (numera Blizzard) 1991.

Blizzard är kända för sin policy att aldrig släppa ett spel förrän det är klart, oavsett om spelet behöver skjutas upp med flera år. I och med Bill Ropers avgång så minskar pressen på företaget vilket nog kan behövas för att man ska kunna fortsätta låta bli att släppa spel för tidigt. Det finns också en speciell stämning på företaget vilket kanske beror på kontinuiteten och klassen på de spel man släppt.

– Jag har varit på många firmafester vid jul när jag jobbat på andra spelföretage, har Stieg Hillebrand, Diablo-designer, sagt. Man längtar bara hem hela tiden, men med Blizzard är det annorlunda. Då har vi det faktiskt riktigt trevligt.

Det var knappast speciellt oväntat att Blizzard inte skulle visa upp något spel på E3 då man ofta numera gör det på ECTS. Just nu har man två projekt på gång och eftersom man brukar vara igång med tre så kan man nog räkna med att utvecklingen av en uppföljare till Diablo 2, WarCraft 3 eller StarCraft har pågått en längre tid tid.

@Gamingeye 2004

Sagan om Cedolf

Cedolf, en djupt religiös man, tröttnade på det mycket ateistiska Sverige. Han ansåg sig vara en guds man och därmed också att han stod över det i hans tycke okunniga folket. Han hade gjort sig ett namn i media och fått många anhängare, några med en ekonomi starkare än det vanliga. Detta ville Cedolf utnyttja. Han bad. Inte till gud, utan till de ekonomiska krafter som skulle kunna tänkas vara intresserade av att skänka pengar till hans projekt. En båt skulle byggas och lastas. Guds människor skulle få fara till ett USA, ett långt mer religiöst land.

Flyg var inte aktuellt. Cedolf var en vän av äldre tider och inte särskilt villig att använda sig av moderna hjälpmedel, så som elektronisk kommunikations- och navigationsutrustning. En del av prästerna som var tänkta att åka med var en aning skeptiska. Efter att Cedolf lugnat, kalmerat och stillat prästerna genom sin fantastiska retorik försvann alla problem. Avfärden skedde tidigt på morgonen och det stora skeppet var då lastat med mat för tre månader, 20 präster och en handfull välbetalda sjömän.

Väl ute på havet skrockades det friskt. Så fort land inte längre kunde skymtas spreds en viss oro på skeppet. Visserligen var prästerna fortsatt på gott humör, men Cedolf och sjömännen hade redan problem med navigationen. Ingen var särskilt van vid att färdas runt utan tekniska hjälpmedel. Vinden gjorde dessutom, som alltid, precis vad den själv ville. Ena stunden kom man knappt framåt, medan man bara ögonblicket senare knappt kunde kontrollera skeppet. Få intresserade sig för att hjälpa båten på rätt riktning genom att ro, allra minst prästerna som var ovana vid att få jobba hårt för sin lön.

Efter veckor och åter veckor av vilset letande efter land, vilket som helst, tycktes man kunna skönja en ö av hygglig storlek. Man hade inte mycket till val utan fick helt enkelt styra in till strandkanten och kliva av. Många frågor dök upp i huvudet på resenärerna, inte minst Cedolf såg fundersam ut. Vem bodde egentligen här? Hur skulle de ta sig därifrån?

Ganska nära stranden fanns en stuga, vilket var en indikation på att ön kanske inte var hjelt obebodd. Ut ur huset klev en kort gubbe, hälften get, hälften man. Han hade klövar som fötter och trasiga byxor. Det såg lite ut som att han vadderat låren dessutom. Hans bruna jacka såg inte direkt fräsch ut och var säkert ganska varm och svettig dessutom. Hans ansikte var fyllt av skägg men hans ögon var de vänligaste man kunde finna.

– Mitt namn är Torgo, sa han, och jag tar hand om ön medan mästaren är iväg. Han kommer tillbaka imorgon, innan dess lämnar ni inte hans drömmars ö.

Cedolf ansåg att Torgos ord var hotfulla, men han insåg att det nog var bäst att hålla sig någorlunda medgörlig. Torgo bjöd in Cedolf i huset. På väggen hängde en tavla föreställande mästaren och hans hund. Cedolf konstaterade att de inte såg helt vänliga ut.

– Mästaren, min herre, är det enda som finns, sa Torgo. Det du finner här är endast delar av hans fantasi, det samma gäller dig. Du är också en del av hans fantasi.

– Du har låtit dig luras av en solipsist, hånskrattade Cedolf.

– Det har andra också trott, sa Torgo. De lever inte längre.

Cedolf gick ut ur huset med ett leende på läpparna och hojtade skämtsamt till sina mannar att guds skapelse endast var en frånvarande mans fantasi. Alla skrockade gott. Tyvärr höjde sig ett orosmoln över himlen då gräs och stora mängder sann i hastig takt bara slutade att existera. Det sjönk inte ner i havet, utan helt plötsligt var det inte där helt enkelt. Tolv timmar efter deras ankomst var halva ön borta. Endast de vackraste områdena återstod, samt det lilla huset då. Prästerna bad till gud men det var lika effektfullt som det alltid har varit. Ingenting hände.

– Ön faller bort från mästarens sinne, ropade Torgo.

Cedolf oroade sig och just när han var som mest rädd tycktes turen vända. Allt kom tillbaka, och mer därtill. Efter en stund var det inte längre möjligt att skåda havet. Sällskapets båt försvann mystiskt och Cedolf tittade på Torgo.

– Vad ni nu ser beror på mästarens återkomst, sa satyren allvarligt.

Mästaren klev fram ur den djungel som nu omgav sällskapet.

– Det finns två anledningar till varför ni inte kan lämna ön, sa han. För det första finns det ingenting utanför den eftersom jag under min semester har tömt mina tankar. För det andra vill jag plåga er till döden på det mest brutala sätt jag kan tänka mig.

Cedolf såg under dygnets gång flera bli dödade på de mest vidriga av sätt. En blev dödad genom att stekas i en jättelik mikrovågsugn. En annan fick huvudet krossat av en nötknäckare. Cedolf var inte fysiskt rustad att ta hand om mästarens vilda fantasi, utan fick försöka sig på klurigare lösningar.

– Mästare, varför önska ondska när du kan önska de dyraste föremål och de vackraste av flickor. Varför slösa bort tiden på oss? Varför inte nyttja oss som dina slavar? Vi är mer än villiga att gå det ödet till mötes. Vi kan åka ut i havet och fånga den fisk du planterat där medan du sitter i solnedgången. Vi är sjömän, vi skulle alla gynnas av det här. Visst kan du tänka dig en fisk i en stekpanna, men någon av din storlek bör tänka större än så. Tänk ett hav fyllt med fisk istället. Föreställ dig situationen!

Mästaren kunde inte låta bli att tänka hur det skulle vara. Det hade ju varit helt annorlunda från hur det var idag, ensamt och torrt. Bara den gamle Torgo som sällskap.

Och när han tänkte sig en fiskebåt ute på havet så fanns den också där. Cedolf och hans besättning åkte längre ut på havet medan mästaren njöt av solen. Var de åkte är en annan historia.

Novell från gymnasiet, 2006.

Tripp till Göteborg

Kvällen före jag åkte till Göteborg kände jag hur det spände i käken. Dagen efter vaknade upp jag med en fet öroninflammation och en begynnande förkylning. På tåget, som gick 7.22, hade jag en bok med mig. ”Östra Torn – en etnologisk bystudie” från 1967 där Sven B. Ek på uppdrag från kommunen skriver om hur byn Östra Torn såg ut och fungerade. Mycket intressant måste jag säga. I Ängelholm satte det sig en kille bredvid mig i tåget och jag undrade vem han var och han svarade någonting som jag låtsades att jag hörde men eftersom jag var helt döv på högerörat hörde jag ingenting. Jag antog i alla fall att det var Huttunen och det visade sig vara rätt. En kort stund efter att Huttunen klivit på upptäckte jag att jag tagit med mig min mammas plånbok och inte min egen. I min egna hade jag ett laddningskort till mobilen som var tom på pengar, två panodil och 450 kronor. I mammas plånbok fanns ungefär 30 kronor.

Efter lite trixande och knixande fixade mamma så att jag kunde gå och hämta ut 400 kronor på Forex. Jag ville inte slösa bort pengarna på onödigheter så det blev inga pengar till mobilen vilket jag kanske fick ångra lite senare. I Göteborg hittade jag och Huttunen genast en samling gubbar och de verkade ganska harmlösa allihopa. Till en början stod där mest människor man ganska snabbt kunde räkna ut vilka de var men sedan strömmade det in en del nonames som såg likadana ut.

Vi tog pungsvettsspårvagn till Kviberg där vi efter en liten promenad hittade den plan där en massa andra människor fanns. På avstånd såg de ganska atletiska ut i jämförelse med den brokiga spårvagnssamlingen och det stämde väl ganska bra överens med verkligheten också även om vissa inte direkt vara några greker. När vi närmade oss de förväntansfulla ungdomarna på planen sprang någon fram och kramade Nikki. Jag trodde förvånat att det var Morgul men det var det inte.

Vi gjorde upp lag och det blev så att jag fick spela i det röda laget. Jag lånade en Cantona-tröja som satt väldigt tight och anslöt mig till det mest otränade fotbollslag som någonsin ställt upp på en fotbollsplan. I målet hade vi Luff som snabbt visade sig vara typ bollrädd. Själv var jag trög, otränad och fick dessutom spela back där jag inte alls kan göra någonting då mitt gamla korsbandsopererade knä inte riktigt trivs med närkamper. Det var ganska väntat att Yorke skulle vilja spela defensiv mittfältare – han är den sortens människa – men han gjorde fan inte ett skit i rollen, vann inte en boll och såg mest bister ut över att ha hamnat i fettolaget trots sin egen i det närmsta anorektiska figur. Det vita laget med ungdomliga göteborgare körde över oss fullständigt. På mitten spelade Kim och Smuts tillsammans med Yorke och längst fram hade vi Morgul som visserligen hade ett riktigt bra tillslag och fin förståelse men som var allt annat än en speedkula.

Vi förlorade med 10-0 mot det vitklädda göteborgslaget som uppenbarligen var här för att spela fotboll, inte för att umgås. De var ungdomliga och vältränade och käkade upp oss helt enkelt. Bäst i vårt lag var kanske vår inledande avbytare och tillika fyllo, Verra.

Det svarta laget stod upp bättre mot de vita och jag tror till och med de vann. Taktiken var enkel där, Moridin och kattovisch gjorde allt jobb, Nikki stod på topp och väntade på bollarna och SirGrunge såg rätt fjantig ut när han hela tiden skulle analysera vad som hände och pekade och vinkade. Fast han slog rätt bra passningar och bjöd på en snygg glidtackling också om jag minns rätt. Huttunen såg rätt borta ut i skön Lerkot-anda fast med något bättre motorik medan stekarmålvakten mac var bergssäker.

När vi mötte de svarta gick det något bättre både för egen del och för laget. Vi förlorade med några färre mål och jag slog lite bra passningar och vann även någon boll eftersom jag helt enkelt gav blanka fan i att spela back. Tyvärr var vår målvakt fortfarande bollrädd, vårt lag fortfarande tjockt och långsamt och AIK-Kalle fortfarande sämre än Jose Mari på att göra mål så det gick ändå inte så bra ut. Vi förväntade oss lite att Yorke skulle lyfta upp laget men han var lika kass som alla andra bara det att han såg slank och mindre klumpig ut. Svartingarna vann dock återigen.

I matchen efter skulle vi möta de vita igen tror jag och det gick lite bättre. Vi släppte bara in två eller tre mål och jag stod i målet istället för att vimsa runt tillsynes utan mening på planen. Tyvärr saknade Smuts aka AIK-Kalle allt logiskt tänkande när han fällde en snubbe i vårt straffområde. Jag borde ha tagit straffen men det gjorde jag inte. I andra halvlek gick Yorke iväg och gjorde någonting annat och då såg vårt spel plötsligt mycket bättre ut. Morgul skapade chanser och AIK-Kalle brände. Kimzor hade några skott också och jag släppte bara in något mål till och gjorde ett par fina ingripanden.

I finalmatchen hoppade Yorke in i det svarta laget. Jag och Smuts kritiserade sveket högt och ljudligt. ”Vi behöver en till”, sa svartingarna. ”Jag!” ropade Smuts. Tss. Finalen vanns av det svarta laget efter en förlängning där Moridin tog tag i taktpinnen på riktigt.

Efteråt drog folk åt olika håll. Somliga drog till stugan med duschen medan jag, Grunge, Moridin och Katten drog hem till Katten. Efter att ha hängt där en halvtimme eller så drog vi iväg till pizzerian. Moridin, Katten och Sirgrunge tog med sina pizzor tillbaka till Katten medan jag bestämde mig för att hitta det andra gänget som antagligen skulle dra ut tidigare än kattungarna.

Jag slogs dock av faktumet att jag inte hade någons nummer så jag bad Moridin ringa mig när de kommit någonstans utifall att jag inte skulle hitta de andra. Jag gick in till stan eftersom jag inte hittade någon buss och sedan letade jag i kanske två timmar efter O’Learys där jag anade att någon skulle vara. Ingen var där, men den snälle dörrvakten släppte in mig i alla fall och jag tänkte att jag minsann lika gärna kunde grunda. Jag tog två öl och en konstig drink som var väldigt god och sen en öl till. Jag tittade på Roddick vs Johansson.

Av rädsla för att jag skulle spy efter alkoholen jag satt i mig drog jag ut vid tiotiden eller så. Jag vet inte riktigt vad jag gjorde för jag var ganska full men jag vandrade runt utan egentlig mening tills Moridin ringde och sa att de var på ”Gamle man eller något sådant”. Han var på Game port vid Saluhallen tillsammans med de andra så jag gick dit. ”Får jag komma in här?” sa jag. ”Det blir nog svårt i joggingbyxor”. ”Jaha far åt helvete då” sa jag och gick därifrån.

Jag var väldigt torr i halsen pga min förkylning. Jag bestämde mig för att helt enkelt försöka sova någonstans men det var väldigt kallt i busskurarna. Vid midnatt gick jag till stationen där jag tänkte försöka sitta så länge jag fick. En vakt kom förbi och sa att de skulle stänga redan tjugo i ett eller så och det var lite jobbigt. Jag försökte hitta ett annat inomhusställe att sätta mig på där man inte behövde så mycket pengar. Jag hade kanske trettio spänn kvar men skänkte bort femton till olika uteliggare så allt jag hade råd med var två burkar cola. En fick jag spara till morgondagen medan den andra slank ner direkt. Jag hittade ett ställe som hette Brunnsplatsen eller något sådant ganska nära centralen. Där trodde jag man kunde sitta hela natten men tydligen inte – ”vi stänger nu”, sa en vakt.

Jag gick omkring och undrade var jag skulle ta vägen för att inte frysa ihjäl. Moridin smsade mig och undrade var jag blev av men jag hade inga pengar på mobilen så jag kunde inte svara. Efter en tids letande märkte jag att en bussterminal sammanhängande med stationen hade öppet. Där var inte jättevarmt, men det var varmt nog så där tillbringade jag tiden mellan 2 och halv sju. Jag hoppades kunna sova lite där inne men så fort man la sig ner eller stängde ögonen lite kom det en vakt och sa att man inte fick ligga ner. ”Får man sova då?” sa jag. ”Ja, men inte om du ligger ner”.

De timmarna var fruktansvärt kalla, långtråkiga och halstorriga. De sista timmarna efter att stationen öppnat igen 6.30 gick dock relativt fort men tågresan hem var fruktansvärd. Jag var täppt i näsan, hade inte borstat tänderna på ett dygn och satt på ett trångt ställe bredvid diverse kärringar och mitt emot en argsint dansk. Jag försökte sova men det gick inte så bra även om jag nog lyckades sova bort en timme i alla fall. Jag behövde svälja hela tiden för att jag var så torr i halsen och det kändes som att dansken störde sig rejält på det. Dessutom hade jag fruktansvärt ont i hela kroppen vilket gjorde det ännu svårare att sova. När serveringsmongot kom förbi frågade jag om de hade gratis vatten och han sa kort och gott ”näe”. Jag ville inte brotta mig loss och besöka toaletten heller, det vore jobbigt för alla, så jag fick helt enkelt klara mig utan vatten.

När jag väl kom hem var jag en lycklig människa. När jag hade tagit av mig skorna upptäckte jag att jag hade fruktansvärt ont i fötterna och de visade sig vara helt kritvita, mönstrade och stenhårda på undersidorna så vi fick åka till akuten och kolla om vi behövde göra någonting med dem. ”Ett varmt bad och frisk luft” var tydligen lösningen. Efter några timmar började de också se normala ut igen.

Så gott som alla personerna på träffen var precis som jag hade väntat mig. Katten var lite mer öppen och glad än vad jag hade trott kanske. Nikki var rätt schysst. SirGrunge var så vackert småfjantig som bara SirGrunge kan vara. En överårig herre som med alla medel försöker stänga hårets öppningar och som tar allting utom människor på ett överseriöst sätt utan att någonsin bli otrevlig.

Moridin var rätt kul och blyg. Man trodde att han skulle vara lite mer typisk norrländskt inavlad och försiktig men han pimpade runt rätt rejält på spårvagnen tillbaka från Kviberg. Kimzor var kul och har uppenbarligen växt upp en aning de senaste åren, vilket han behövde. Yorke visade sig vara fylld med motsägelser och för antagligen sedan många år tillbaka en kamp i sin hjärna mellan alla hans olika personligheter. På det hela stora var han dock kul och trevlig med en bitsk underton.

Morgul såg ut som en typisk britt och sa inte mycket, vilket var väntat. Han såg ut att vara bland världens tre mest otekniska människor men visade tydligt att han inte var det ändå. AIK-Kalle var rätt kul och kändes som om han var mycket yngre än alla andra eftersom han var ganska lättägd och tunn. Trashbag måste verkligen sluta hålla på med det där stendumma jävla ansiktsuttrycket som man såg hela jävla tiden. Ett fucking pedofilleende som var gay och usch. Kolla lagfotot, han såg ut så hela jävla tiden, ibland ännu värre. Vafan.

De andra fick jag inte något starkare intryck av. Mac var stekig, Luff kändes som en snäll men mycket oanvändbar människa. Huttunen var ett litet, litet lamm i jämförelse med hur han är på IRC faktiskt, han var helt annorlunda mot på internet. Likaså Sillen som inte räds att komma med under bältet-kommentarer och som gärna jävlas i smyg. Han var en bra och stämningshöjande människa men han vågade fan inte öppna käften. Kanske hade han ingenting att säga utan sin gode vän Wikipedia.

All in all var det en trevlig dag som kunde varit mycket trevligare om omständigheterna varit bättre.

Utseendets betydelse i litteratur och verklighet (lätt och korrekt att blanda ihop)

Någon gång i tiden, långt innan Gudrun Schyman kom och berättade för oss hur saker borde vara, insåg kvinnorna att i ett stenålderssamhälle där männens överlägsna fysik också innebar en överlägsenhet i kampen för överlevnad, kunde det minsann lämpa sig att på något vis locka till sig den starkaste och händigaste av män. Men hur skulle de egentligen skilja sig från mängden? Hur skulle de fånga den allra störste mammutjägarens uppmärksamhet? Genom skönhet naturligtvis. Utseendet är en av de många saker som får oss attraherade av varandra. Ska man både få den bäste mammutjägaren och dessutom fortplanta sig så gäller det att ligga i, för alternativen är många. Det vet de minsta av fåglar, med alla sina lockrop och färgglada skrudar.

På den gamla goda tiden var problemen med att välja fel inte så mycket en fråga om status utan mer om det praktiska. Med tidens gång, och det märker vi inte minst i Murasaki Shikubus text, kom klasskillnader att spela en större roll. För kvinnor kom utseendet att spela en avgörande roll för i vilket samhällsskikt de kom att placeras in i. En ful, fattig flicka hade inga som helst möjligheter att nå någon högre status medan ett vackert ansikte, för att inte tala om kroppen – oooh, the body – kunde vara en räddningsplanka även om en högt uppsatt man egentligen förväntades förena sig med en kvinna från en fin familj.

Kvinnans utseende har alltid betraktats som ett bra ämne att skriva och dikta om. Kurvorna, håret, nättheten – i vissa texter framstår det som om det som skådas också är allt som finns att se. Kvinnan och hennes utseende går hand i hand, omöjliga att skilja dem åt, och är en tydlig kontrast mot det fokus som läggs på mannens handlingskraft. Visst, det finns exempel på män som beskrivits som såväl vackra som fåfänga – ett exempel är Adonis – men det är väldigt sällan huvudfokus till skillnad från hur det ofta ser ut när det skrivs om kvinnor.

Ett tjusigt utseende har nästan alltid, oberoende av kön, ansetts fördelaktigt och som en symbol för fruktbarhet. Den negativa aspekt som då och då återkommer är avund- och svartsjuka. Förr i världen tycktes bråd död vara ett ganska vanligt resultat ifall sådant uppstod. I mer moderna skrifter är konsekvenserna också mer moderna. Är du en handsome motherfucker kanske du i stället får finna dig i att vara utfryst av människorna omkring dig.

Hur har saker då blivit på det här viset? Varför är kvinnors skönhet ett så vanligt diskussionsämne i litteraturen medan det är betydligt mer sällsynt bland män? Svaret är enkelt: det är som det är i verkligheten. Kvinnor ägnar uppenbarligen genomsnittligt betydligt mer tid och pengar på sitt utseende än vad vi män gör. Tro fan att det märks. Tro fan att någonting som är en så stor del av deras liv också blir ett betydande ämne när man diskuterar det kvinnliga könet. Att framhäva det estetiska är ett enkelt och praktiskt sätt att vinna fördelar i en värld som i grunden anpassats för oss män och våra intressen. Dessutom är det ett välkänt faktum att är man inte stor och stark så är det bäst att försöka framstå som söt och snäll, vilket också är vad som händer – även om somliga försöker frångå det. Pussigullgullgulll liksom. ”Du må vara en naughty girl men jag kan krossa dig, döda dig, våldta och lemlästa dig om du inte finner dig i att det är min värld och anpassar dig till det faktum att det är jag som har makten”. Det är inte synd och skam alla gånger. Det har sina fördelar för båda könen. Men det är en annan historia som borde omtalas på annan plats.

Andra sätt att spela spel

Det finns olika sätt att spela spel. Absolut vanligast är den strikt resultatinriktade metoden där man helt enkelt försöker ta sig vidare i spelet för att så småningom klara av skiten för att sedan köpa ett nytt spel. Man kan också vara en sådan som spelar ofta för att bli bättre inom ett visst spel, kanske vill man klara bättre motståndare på Warcraft II eller springa genom Metal Gear Solid utan att bli upptäckt.

Sen kan man spela som jag gör. För närvarande är Football Manager 09 liret jag riktar in mig på och i vanlig ordning har jag små märkliga projekt för mig där lägsta prioritet är att vinna ligor och cuper. Istället spelar jag just nu med det holländska landslaget där jag försöker få en grupp bestående av tjugofem man att spela så många landskamper som möjligt tills de blir så gamla att de ramlar av pinnen. Det är roligt att med årens gång se spelarna få fler och fler landskamper till sitt facit och min dröm är att ha en hel startelva med herrar som spelat hundra landskamper eller fler.

Ibland när jag spelar Formula 1 eller något annat racingspel ser jag till att hamna en bit efter de andra bilarna så att jag i lugn och ro kan åka runt och undersöka den lilla världen. Det händer att man kommer till rätt konstiga ställen, fyllda med fluffiga små kaniner eller jättelika mansantiloper med förhoppningar om mer än att bara bli sedda.

Jag antar att det här sättet att ta sig an spelandet även speglar sig i livet. Kanske är det så – fastän jag aldrig tänkt på det – att när jag har sex med en tjej så är det inte för att vinna VM-guld, utan för att se hur många gånger jag kan jucka utan att bli uttråkad. Och när jag lagar mat är det kanske inte för att göra någonting gott och näringsrikt utan för att kunna skriva i en liten statistikdagbok att ”nu har jag minsann ätit potatismos med köttbullar 314 gånger i år”.

Egentligen är det väl det som skiljer ett geni från en vanlig människa. Vi överbegåvade väljer att ta allting steget längre, vi ser möjligheter och idéer där andra ser måsten och en grå tunnel. Vi briljanta människor uppfinner sådant som ni andra aldrig ens vetat att ni behöver. Genom att tänka utanför ramen blir vi helt enkelt bättre än alla andra. Tänk på det nästa gång du ser den förvirrade schizogubben jaga sin egen hatt utanför Konsum.

För han är ju givetvis ett geni, definitivt ingen galning… vilket man lätt kan tro eftersom att det jag skrev ovantill definitivt även kan appliceras på fullständiga psykopater som mördar barn och stryper hundvalpar till toner av ”Du gamla du fria”.

Apropå på galningar och märkliga sätt att spela på så hade jag en kompis när jag var liten. Hans farsa var präst eller något åt det hållet och när ungjäveln kom hemsläpandes på Jungle Strike till Mega Drive blev det ett jävla liv i huset. Men han fick behålla spelet på ett villkor; att han inte dödade någon. Så där åkte han omkring i den jävla djungeln med sin überbautafeta militärhelikopter medan en massa illvilliga gerillasoldater ville ha ihjäl honom. Det här är inte en historia som slutar lyckligt, Jungle Strike blev aldrig hans favoritspel och hans farsa lever fortfarande.

Har ni läsare något udda för er när ni spelar spel? Brukar ni förfölja NPC:s i Oblivion? Försöka trycka på pausknappen när ni greppar någon i Tekken bara för att det ska se ut som om gubbarna kramas? Kommentera!

Oemotståndliga Lazio

Jag måste tala ut om det här.

Egentligen borde jag hata Lazio. Det är ett jävla skitlag med ett tjugotal destruktiva spelare som knappt ens vet vad underhållning är för något.
Till råga på allt är det ”extremhögerns förening”, vilket rimligtvis inte borde passa mig som är tämligen långt åt det andra hållet.
Lazio är så otroligt olikt alla de holländska föreningar jag i det närmaste avgudar, men trots allt det här så är det alltid Lazios resultat och startelvor jag först kollar.
Det är alltid matchrapporterna kring Lazios insatser jag först läser när det kommer till den italienska ligan.
Efter mycket om och men har jag kommit fram till att det beror på att Lazio är en helt, helt vansinnig förening med lika vansinniga spelare.
Det är mycket abstrakt att se Marco Ballotta, en 43-årig målvakt som aldrig någonsin varit bra, stå på planen tillsammans med Christian Manfredini i en Champions League-match mot Real Madrid.
Lazio har en oerhört fascinerande samling kultspelare. I gårdagens lag tränade Guerino Gottardi med laget ungefär tre år efter det att han slutat medverka i mer än två eller tre matcher per säsong. Samma sak med Francesco Colonnese.
Och i dagens trupp finns det en hel del namn som är fantastiskt sköna för någon så utomstående som jag, som inte riktigt bryr sig om hur det går för laget egentligen så länge de klarar sig kvar.
Nämnde Ballotta i mål, i backlinjen idel medelmåttor som stuvats ihop från olika bottenlag och sedan fungerat otroligt bra ihop på något konstigt sätt.
Somliga av dem rejält till åren komna dessutom.

Mittfältet består dels av ungefär tolv spelare som börjar på bokstaven M, precis som backlinjen har ungefär tolv spelare vars begynnelsebokstav i efternamnet uttalas med ett S-ljud.
Bland dessa utmärker sig Mutarelli, Meghni och Mauri som fullständigt normala spelare med normala karriärer.
Egentligen Mudingayi också, om det nu inte vore för att han var en typ 25 år gammal kille som inte kan någonting alls och som någon rotat rätt på i Belgien av alla ställen. Med Rossis fantastiska hand har han ju i alla fall lärt sig någonting; springa och tacklas. Eller i alla fall tacklas.
Och Manfredini kännetecknar på något sätt Lazio. Antagligen är det den absolut sämsta spelaren som spelat frekvent i ett italienskt Champions League-lag. Det finns liksom inte ord för hur jävla meningslös han är, också springer han omkring på planen och ser fullständigt oberörd ut trots att alla utom möjligen Delio Rossi hatar honom ända in i själen.
Det är ju inte direkt så att han någonsin kommer bli bättre heller, han fyller 33 nästa år och kommer att vara precis lika meningslös då som nu. Det förvånar mig inte för fem öre om Manfredini stannar kvar i klubben tills han är typ 37 och förhoppningsvis för er skull inte har spelat på två säsonger.

Freakshowen fortsätter i och med Roberto Baronio. En 30-årig gubbe som gjort mycket bra ifrån sig i alla andra klubbar än den klubb han tillhört i elva år.
Ändå väljer han att stanna i Lazio där hans nuvarande rekord för antal matcher under en säsong är hela 15 stycken, något han uppnådde säsongen 96/97.
Han har varit utlånad till sex olika klubbar, aldrig gjort ett mål i Lazio (i skrivande stund, Reds anm), aldrig tagit en ordinarie plats.
Och ändå sitter han där med lagets högsta lön och är jävligt nöjd med att sitta av sina dagar på en avbytarbänk när han egentligen kunde spelat i landslaget om han flyttat för en tre-fyra år sedan.
Men nej, han ska sitta där.

Fabio Firmani. Vad fan? Varför? Vad var tanken? Vems var tanken? Fabio Firmani är en 29-årig mittfältare som på något väldigt konstigt vis hamnade i Lazio efter att inte ha presterat någonting i ungefär tio års tid.
Med Rossis gröna fingrar har Firmani dock lyckats bli en acceptabel grönsak i detta grönsaksfyllda Lazio. Firmani springer och springer i blindo och det finns inte en chans att han år 2007 skulle få göra det i en annan Serie A-klubb. Inte i Inter, inte i Reggina.
Samma sak gäller egentligen Simone Del Nero, bara det att han är mer av en kreatör. Vad hade han gjort i Brescia som gav honom rätten att spela i Champions League?
Ingenting.
Men trots det är han i dag en anständig backupspelare för Lazio med löften om mer.

Därpå finns det två andra fullt normala mittfältare som måste undra hur de egentligen hamnat i den här klubben.
På topp har man en inkompetent 34-årig alban som ser ut som om han vore sextio och som mest gjort sex mål på en Serie A-säsong. Ganska väntat om man tittar på resten av Lazios trupp.
Naturligtvis har man också en 31-årig forward som förra säsongen var fjärdeforward i en bottenklubb i Serie B. Han gjorde där imponerande nitton matcher och noll mål vilket är en ganska genomsnittlig siffra sett över de senaste fem åren.
Han har inte fått spela en enda match för Lazio än, men i laget ska han naturligtvis vara, vore ju konstigt annars.
På det har man en tafflig nigerian, en makedon som av någon anledning fortfarande spelar i klubben trots fina insatser säsong efter säsong samt en forward som är tillsynes helt ofarlig men som ändå gör femton mål per säsong.

Svårt att inte gilla det där laget lite grand ändå.

Matställe: Tabemono

De flesta omdömena om Tabemono är föga smickrande. Någon välkänd recensent klagade över personalens språkkunskaper, någon annan över de underliga priserna och de tråkiga desserterna.

Som lundabo är jag djupt intresserad av platsen där Tabemono ligger. Egentligen kan man inte komma mer centralt – Botulfsplatsen är en välbesökt plats där folk hoppar av och på bussen. Just intill ingången till den innergård som inhyser Tabemono finns det dessutom ett mycket populärt snabbmatsställe.

Vi går in på gården, där renovationerna av de charmigt slitna husen fortsätter. Utsikten från Tabemono är bara vackert för skrotromantikern. De slitna ventilationsfläktarna som kikar upp från en liten byggnad på innergården ger en känsla av japansk bakgata. Husen här är så slitna att normalt funtade rikemän knappast bor där, ej heller de allra yngsta. Sannolikt inrymmer de flesta lägenheterna medelålders knasbollar som står ut med trängsel, stök och sjabbighet.

Himlen är grå den här dagen, så vi sitter inne där det är varmt och skönt. Så när som på en medelålders man och hans något äldre mor är vi ensamma i lokalen. Personalen är artig, talar bra svenska och ler vänligt. Personligen har jag alltid uppfattat Asien som en plats för lugn reflektion och ett mer vänligt sinnat tempo. Förmodligen är det bara en sinnesbild, verkligen skiljer sig så ofta från vad man hoppas. Men restaurangens närmast dåsiga atmosfär bekräftar i alla fall hur jag vill att det ska vara.

Flickan berättar att man kan döma en japansk restaurang efter dess miso-soppa. I så fall är jag mycket nöjd. Den är smakrik men ingalunda extrem. Örter och annat samsas och rustar smaklökarna inför vad som komma skall.

Jag beställer en dyr men god Kirin-öl och en portion vegetarisk teriyaki. Priset är klart rimligt, strax över hundra kronor för en väldigt generös portion. Särskilt lång tid tar det inte heller och maten är mycket god, alldeles lagom kryddig. Det finns en trend här i landet som går ut på att koka grönsaker till oigenkännerlighet. Inte här på Tabemono – här blir det alldeles lagom knaprigt men samtidigt tuggvänligt.

Istället för kött har man i den vegetariska varianten tofu. Konsistensen är så där, det förstör en smula av helhetssmaken att tofun på sina håll är lätt gummiaktig.

Så sitter man där och äter i lugnet. Väggarna är eldigt röda och ropar på fara, men sådan slipper vi. I det här fallet representerar det röda snarare värmen, för visst blir det lite kvavt där inne.

Jag tittar ut mot husen igen. Man kan sitta i timtals och spekulera kring liven hos människorna i byggnaden. Tabemono har funnits här sedan 80-talet och kan ni tänka er hur mycket som hänt med samhället sedan dess. En så central plats borde rimligen känna av förändringarna kvickast, men just här känns det som att tiden stått stilla. Lågkonjunkturen från 90-talet känns på lukten när man kommer ut ur restaurangen.

I en liten lägenhet bor det nog en trettiofemårig man. Han är ensam och har ett enkelt jobb som vaktmästare på en anläggning i närheten. Ibland sitter han efter jobbet och tar en matbit i någon god väns sällskap. De pratar om fotboll och om saker som hänt dem på sistonde. Sedan går han hem för att syssla med sin favorithobby. Men just nu, just i detta nu, sover han gott. Han är den sovande snigelsamlaren.

Maten är god och vi blir båda ganska propmätta. Vi beställer in en glass med färsk frukt och medan frukten är god känns glassen väldigt enkel och i botten är den fortfarande en aning frusen. Servitrisen kommer med två stycken skedar, trots att jag bara beställt en glass. Hon förstår galoppen direkt och hade jag nyligen träffat flickan hade det varit ett charmant sätt att genera och skapa ett par nervösa fnitter. Nu är det mest bara vänligt.

Vi äter upp, ger rikligt med belöning till den vänliga personalen och går ut i den gråa verkligheten.

Besöket på Tabemono var som en resa i tiden, istället för den luxurösa bilden av Japan fick vi ett bakgatuperspektiv vilket för en enkel arbetarklasspåg passar alldeles utmärkt.

Recension: James Bond 007: Blood Stone

Det finns människor som inte gillar James Bond. De föredrar istället typ Terminator, Indiana Jones eller Luke Skywalker. Samtidigt som vi normala människor förundras över den saken så måste man också komma ihåg att världen är fylld av dumheter. James Bond är en cool jävel. Goldeneye är en av de fem sämsta filmerna som gjorts om den brittiske agenten men spelet som kom till Nintendo 64 på 90-talet får än i dag betraktas som ett riktigt mästerverk och det allra första riktigt lyckade FPS-spelet till konsol.

Sedan dess har det gjorts över tjugo spel, dock aldrig med samma klass. Blood Stone är ett av dem som inte baseras på någon av filmerna utan har en helt egen handling. I korthet så har Bond av någon anledning valt att samarbeta med socitetsdamen Nicole i kampen mot någon mer eller mindre intressant form av terrorism. Som sig bör får man åka världen över för att slåss mot de blodtörstiga terroristerna. Givetvis känner man sig riktigt duktig och fin när man springer omkring och dödar dessa småbarnsföräldrar, dessa människor som kanske haft en så tuff uppväxt att de knappt haft något annat val än att vända sig till terrorismens förfogande.

Lite saker har ändå hämtats från filmernas värld. Som sig bör sköter Daniel Craig röstskådespelet för världens enda vodka martini-drickande snobb och inte helt olikt många av filmerna så har Bond ett par föremål som kanske är mer roliga och effektiva än verklighetstrogna – även om det, likt i Craigs två Bond-filmer, tonats ned rejält från Brosnan-tiden. Man tittar också in på en del platser vi sett i de senaste filmerna. Kul återblick men själv hade jag hellre återvänt till de fina gamla Jamaica-miljöerna i Dr. No… för att inte tala om hur mycket hellre jag hade hört Sean Connerys röst även om Craig gör en bra insats.

Blood Stone är en tredjepersonsskjutare och går därför till stor del ut på att man ska gömma sig bakom olika saker och ha ihjäl sina fiender. Det låter inte särskilt nyskapande eller varierande och där slog ni huvudet på spiken, kära läsare och läsarinnor, för särskilt nymodigt eller varierande är det heller inte. Fienderna är i vanlig ordning inte bland de skarpaste knivarna i lådan och vapnen är varken många eller goda anledningar till glädjeframkallad självbefläckelse.

Den enda variation som erbjuds är fordonsscenerna. Inte sällan handlar det om att undvika olika hinder. Ni som spelat Road Avenger till Sega Mega CD… äh, vi tar om det; det finns ett spel till Mega CD som heter Road Avenger och som går ut på att svänga höger eller vänster när det vankas besvär. Lite samma sak är det här fast mer 2010ish. Ganska kul men inte direkt så att jag tänker springa över med choklad och rosor till utvecklarna Bizzare Creations VD.

Spelet är relativt snyggt, även om omgivningen kunde varit betydligt tjusigare och mer varierande. Ljudet är också bra – såväl röstskådespelare som musiker har gjort bra ifrån sig. Men det audiovisuella har aldrig gjort ett spel fullständigt och i det här fallet räcker det inte till.

En normalskicklig gamer tar sig igenom spelet på sex, kanske sju timmar. För mig tog det nio och även om det är en okej livslängd så förväntar man sig lite mer. Med tanke på hur repetitivt det är kanske man ska vara tacksam dock. Nu tar spelet åtminstone slut innan man helt hunnit tröttna på skjutandet.

Multiplayer är halvtrevligt med tre lägen som alla är helt okej. Först och främst det obligatoriska dödsmatchläget som inte ens är värt att nämna, sedan Last Man Standing som helt enkelt gör att du inte återupplivas när du dör och att siste man på banan vinner. Kul för spänningen, faktiskt. Objective handlar om att man i lag ska försöka lösa diverse mindre problem som vi sett i tidigare spel.

Blood Stone är ett hyfsat skjutarspel, det är rätt roligt att spela igenom egentligen men varar mycket kort tid och tillför inte genren någonting nytt. Skapligt tidsfördriv helt enkelt.

Recension: NHL 2011

Sport är trevligt. Visste ni att jag är en riktig idrottspersonlighet? Oja, jag bloggar om holländsk fotboll på landets största fotbollssida. Dessutom är jag född och uppvuxen i en handbollsstad och en gång i tiden lärde jag mig till och med falla ordentligt när jag gick på judolektioner. Men ishockey, det har alltid varit lite avlägset för mig. Vi har ju knappt någon snö här nere i Skåne och hela sporten verkar rätt märklig med puckar som då och då tycks försvinna från jordens yta och med spelare som blir trötta efter att ha åkt omkring i en halvminut.

Hockey har dock alltid varit strålande i tv-spelsformat. Medan vi inte direkt överösts av kvalitativa fotbollsspel så har hockeygenren alltid haft sina toppar. Kanske är det den actionladdade naturen med hårda tacklingar och slagsmål som gör det så spelvänligt. Kanske är det den höga intensiteten och den lättgreppade strukturen med blott fem utespelare åt gången i varje lag.

De senaste åren har Electronic Arts gjort stora förändringar i sina sportspelserier och genom det har man lyckats höja nivån rejält. Den som hoppas på något liknande den här gången kommer att bli besviken för NHL 2011 är blott en finputsning av förra årets inkarnation. Estetiken har stått i fokus och en viss sorts tackling får nu reaktionen som den tacklingen hade fått i verkligheten snarare än någon förprogrammerade animation. En liten sak kan tyckas men klart bidragande för helhetsbilden.

Som vanligt när EA uppdaterar sina produkter så får man också mer av det befintliga. Fler ligor har lagts till, främst då olika kanadensiska småligor. Kanske inte så intressant för dig och mig men för hockeynörden lär det vara paradiset.

Ett nytt spelläge har det också blivit, Ultimate Hockey Team vars koncept vi känner igen från FIFA-serien. Man får ett gäng ”kort” bestående av mer eller mindre mediokra spelare och ett fåtal mer udda kort som kan bestå av till exempel bättre spelare, långtidskontrakt eller snitsiga nya matchdräkter. Nya kort kan man antingen få genom att hosta upp verkliga pengar – och visst låter det som en smutsigt ekonomiskt trick från företaget bakom – eller också genom att spela olika turneringar och matcher. Faktum är att det räcker bra att samla poäng genom själva spelet i sig, så det är verkligen inget krav att lägga hela veckopengen på det. Det är dock en möjlighet om man vill påskynda saker lite. Ultimate-läget är det främsta tillägget till årets NHL-spel och det är verkligen välkommet för precis som när man samlade Pokémonkort är det väldigt beroendeframkallande och tillfredställande.

Andra spellägen har också piffats upp men knappt märkbart. Tyvärr är onlinespelandet lite väl bekant väl ute på planen; precis som i alla populära sportspel upptäcker spelarna snart enkla sätt att få pucken i mål och EA har inte ens brytt sig om att försöka ta bort de ”fega” metoder som fanns i förra årets spel. Ett klart minus men det gör inte så mycket. Är man bara duktig nog blir matcherna nog så spännande ändå.

NHL 2011 är helt enkelt ett strålande hockeyspel som tar fjolårets höjdarversion och gör det ännu lite bättre.