Recension: James Bond 007: Blood Stone

Det finns människor som inte gillar James Bond. De föredrar istället typ Terminator, Indiana Jones eller Luke Skywalker. Samtidigt som vi normala människor förundras över den saken så måste man också komma ihåg att världen är fylld av dumheter. James Bond är en cool jävel. Goldeneye är en av de fem sämsta filmerna som gjorts om den brittiske agenten men spelet som kom till Nintendo 64 på 90-talet får än i dag betraktas som ett riktigt mästerverk och det allra första riktigt lyckade FPS-spelet till konsol.

Sedan dess har det gjorts över tjugo spel, dock aldrig med samma klass. Blood Stone är ett av dem som inte baseras på någon av filmerna utan har en helt egen handling. I korthet så har Bond av någon anledning valt att samarbeta med socitetsdamen Nicole i kampen mot någon mer eller mindre intressant form av terrorism. Som sig bör får man åka världen över för att slåss mot de blodtörstiga terroristerna. Givetvis känner man sig riktigt duktig och fin när man springer omkring och dödar dessa småbarnsföräldrar, dessa människor som kanske haft en så tuff uppväxt att de knappt haft något annat val än att vända sig till terrorismens förfogande.

Lite saker har ändå hämtats från filmernas värld. Som sig bör sköter Daniel Craig röstskådespelet för världens enda vodka martini-drickande snobb och inte helt olikt många av filmerna så har Bond ett par föremål som kanske är mer roliga och effektiva än verklighetstrogna – även om det, likt i Craigs två Bond-filmer, tonats ned rejält från Brosnan-tiden. Man tittar också in på en del platser vi sett i de senaste filmerna. Kul återblick men själv hade jag hellre återvänt till de fina gamla Jamaica-miljöerna i Dr. No… för att inte tala om hur mycket hellre jag hade hört Sean Connerys röst även om Craig gör en bra insats.

Blood Stone är en tredjepersonsskjutare och går därför till stor del ut på att man ska gömma sig bakom olika saker och ha ihjäl sina fiender. Det låter inte särskilt nyskapande eller varierande och där slog ni huvudet på spiken, kära läsare och läsarinnor, för särskilt nymodigt eller varierande är det heller inte. Fienderna är i vanlig ordning inte bland de skarpaste knivarna i lådan och vapnen är varken många eller goda anledningar till glädjeframkallad självbefläckelse.

Den enda variation som erbjuds är fordonsscenerna. Inte sällan handlar det om att undvika olika hinder. Ni som spelat Road Avenger till Sega Mega CD… äh, vi tar om det; det finns ett spel till Mega CD som heter Road Avenger och som går ut på att svänga höger eller vänster när det vankas besvär. Lite samma sak är det här fast mer 2010ish. Ganska kul men inte direkt så att jag tänker springa över med choklad och rosor till utvecklarna Bizzare Creations VD.

Spelet är relativt snyggt, även om omgivningen kunde varit betydligt tjusigare och mer varierande. Ljudet är också bra – såväl röstskådespelare som musiker har gjort bra ifrån sig. Men det audiovisuella har aldrig gjort ett spel fullständigt och i det här fallet räcker det inte till.

En normalskicklig gamer tar sig igenom spelet på sex, kanske sju timmar. För mig tog det nio och även om det är en okej livslängd så förväntar man sig lite mer. Med tanke på hur repetitivt det är kanske man ska vara tacksam dock. Nu tar spelet åtminstone slut innan man helt hunnit tröttna på skjutandet.

Multiplayer är halvtrevligt med tre lägen som alla är helt okej. Först och främst det obligatoriska dödsmatchläget som inte ens är värt att nämna, sedan Last Man Standing som helt enkelt gör att du inte återupplivas när du dör och att siste man på banan vinner. Kul för spänningen, faktiskt. Objective handlar om att man i lag ska försöka lösa diverse mindre problem som vi sett i tidigare spel.

Blood Stone är ett hyfsat skjutarspel, det är rätt roligt att spela igenom egentligen men varar mycket kort tid och tillför inte genren någonting nytt. Skapligt tidsfördriv helt enkelt.

Recension: NHL 2011

Sport är trevligt. Visste ni att jag är en riktig idrottspersonlighet? Oja, jag bloggar om holländsk fotboll på landets största fotbollssida. Dessutom är jag född och uppvuxen i en handbollsstad och en gång i tiden lärde jag mig till och med falla ordentligt när jag gick på judolektioner. Men ishockey, det har alltid varit lite avlägset för mig. Vi har ju knappt någon snö här nere i Skåne och hela sporten verkar rätt märklig med puckar som då och då tycks försvinna från jordens yta och med spelare som blir trötta efter att ha åkt omkring i en halvminut.

Hockey har dock alltid varit strålande i tv-spelsformat. Medan vi inte direkt överösts av kvalitativa fotbollsspel så har hockeygenren alltid haft sina toppar. Kanske är det den actionladdade naturen med hårda tacklingar och slagsmål som gör det så spelvänligt. Kanske är det den höga intensiteten och den lättgreppade strukturen med blott fem utespelare åt gången i varje lag.

De senaste åren har Electronic Arts gjort stora förändringar i sina sportspelserier och genom det har man lyckats höja nivån rejält. Den som hoppas på något liknande den här gången kommer att bli besviken för NHL 2011 är blott en finputsning av förra årets inkarnation. Estetiken har stått i fokus och en viss sorts tackling får nu reaktionen som den tacklingen hade fått i verkligheten snarare än någon förprogrammerade animation. En liten sak kan tyckas men klart bidragande för helhetsbilden.

Som vanligt när EA uppdaterar sina produkter så får man också mer av det befintliga. Fler ligor har lagts till, främst då olika kanadensiska småligor. Kanske inte så intressant för dig och mig men för hockeynörden lär det vara paradiset.

Ett nytt spelläge har det också blivit, Ultimate Hockey Team vars koncept vi känner igen från FIFA-serien. Man får ett gäng ”kort” bestående av mer eller mindre mediokra spelare och ett fåtal mer udda kort som kan bestå av till exempel bättre spelare, långtidskontrakt eller snitsiga nya matchdräkter. Nya kort kan man antingen få genom att hosta upp verkliga pengar – och visst låter det som en smutsigt ekonomiskt trick från företaget bakom – eller också genom att spela olika turneringar och matcher. Faktum är att det räcker bra att samla poäng genom själva spelet i sig, så det är verkligen inget krav att lägga hela veckopengen på det. Det är dock en möjlighet om man vill påskynda saker lite. Ultimate-läget är det främsta tillägget till årets NHL-spel och det är verkligen välkommet för precis som när man samlade Pokémonkort är det väldigt beroendeframkallande och tillfredställande.

Andra spellägen har också piffats upp men knappt märkbart. Tyvärr är onlinespelandet lite väl bekant väl ute på planen; precis som i alla populära sportspel upptäcker spelarna snart enkla sätt att få pucken i mål och EA har inte ens brytt sig om att försöka ta bort de ”fega” metoder som fanns i förra årets spel. Ett klart minus men det gör inte så mycket. Är man bara duktig nog blir matcherna nog så spännande ändå.

NHL 2011 är helt enkelt ett strålande hockeyspel som tar fjolårets höjdarversion och gör det ännu lite bättre.

Recension: Super Mario Galaxy 2

Mario är tidernas mest avtändande spelkaraktär. Han är rörmokare, har en mustasch som hade dragit in mångmiljardbelopp till prostatacancerforskningen och sedan hoppar han, iklädd hängslebyxor och en riktigt bonnakeps, omkring i en puttenuttig liten värld med gröna dinosaurier och rosa prinsessor.

En gång i tiden gjorde jag allt för att undvika Mario och den vänliga inställningen mainstreamgamern tycktes ha till honom. Jag spelade Sonic the Hedgehog på Mega Drive och Alex the Kidd-spel på Master System, men så här några år senare har jag äntligen kunnat uppskatta de spel där denne osexige, märklige man figurerat.

Ändå kunde jag definitivt hantera min glädje över att hitta Super Mario Galaxy 2 i brevlådan. Det kändes föga lockande att tillbringa fler vackra sommardagar i mitt tobaksstinkande rum bara för att då och då glänta på gardinen och se det fullständiga glädjerus folk befinner sig i, med grillning och lättklädda damer och hela köret.

Men. Så såg jag på fodralet. Yoshi, min könlöse kärleksgulligullputtinutt, poserar där med ett lätt harmoniskt ansiktsuttryck. Man ser på honom att han vet att han är stjärnan i det här spelet, likt Chewbacca är stjärnan i Star Wars.

Storyn är ungefär så här: Mario har i vanlig ordning lite problem med att hålla koll på sin drömbrud, så den lätt besatte muskelknutten Bowser har kommit och kidnappat henne igen. Efter en hård arbetsdag på det lokala rörmokarföretaget kommer Mario hem för att käka lite middag då han återigen upptäcker vad som hänt, suckar ”men för i ..!” och ger sig iväg.

Bowser har skaffat sig ett nätt litet universum i rymden och för att Mario ska kunna följa efter har han skaffat sig ett rymdskepp (eller snarare en planet) format som hans eget huvud. I detta solklara uttryck för narcissism navigerar man runt mellan världarna och själva tillvaron på skeppet i sig är en ganska trivsam upplevelse, med gott om trevlig personal och mysiga skrymslen att utforska, inte sällan med någon referens till tidigare Mario-spel.

Inledningen av spelet är ofta en bra indikation på vad som komma skall. I Super Mario Galaxy 2 får vi först spela lite i en klassisk 2D-vinkel, innan det byter över till 3D. Nintendos lek med dimensionerna är ett genomgående tema i spelet och oftast funkar det mycket bra. Det märks att det är ett synnerligen erfaret företag som ligger bakom, för bandesignen är undantagslöst exceptionell. Oavsett om det är en 2D- eller 3D-planet eller bådadera så ger man spelarna en ny, finurlig twist vid varje plats man besöker. Nintendo är helt enkelt mästerliga när det kommer till att kombinera ungdomlig, lekfull kreativitet med ren och skär rutin.

Exempelvis är banan Wild Glide Galaxy fri från fienden, men man måste vinna ett race med hjälp av ett fjäderfä i den krångliga djungelmiljön. Kort därpå följer en bana där man kan äta en bisvamp som gör att man blir till just ett bi och kan flyga kortare sträckor, den här gången från ett sidscrollande perspektiv. Innan spelets slut har man dessutom hunnit äta svampar som gör att man blott kan hoppa men ej längre springa, varit på en planet med oförutsägbar gravitation och återsett Piantas från Super Mario Sunshine.

De välfyllda, varierande världarna innehåller naturligtvis en hel del föremål som gör upplevelsen än mer intressant. Min Sonic-ådra blir till sig av lycka när jag hittar en blomma med förmågan att skapa moln. Yoshi-venen taggar till när den underbara gräsfärgade liraren sätter i sig en frukt som får honom att springa snabbare.

Marios trofaste vän används i vanlig ordning som riddjur, vilket jag personligen känner är nedvärderande och lite som om Musse Pigg skulle rida runt på Långben, men han tycks inte ha någonting emot det och använder sin vältränade tunga för att äta frukter och för att svinga sig runt mellan platser. Han är helt enkelt ett användbart redskap för att ta sig fram och kan även ta en upp i luften genom att äta en sorts frukt som gör honom ballongaktig. Praktiskt.

Alla dessa valmöjligheter, det höga tempot och den stora skillnaden mellan banorna gör att varje ny värld känns som ett helt eget spel, och dessutom ett bra sådant. Man kan rusa igenom bana efter bana ganska kvickt om man vill, men då har man inte riktigt förstått poängen. Det är som att hyra en film och sedan snabbspola igenom den. Nej, belöning väntar den som orkar kika igenom varje hörn och samla på sig alla stjärnor. Typiskt Nintendo att belöna hängivenhet. Typiskt och beundransvärt.

En del av belöningarna består i svårare utmaningar, som att klara en viss bana på tid eller att jagas av spökliknande varelser med okända intentioner. Vem som helst kan klara Super Mario Galaxy 2, men för att klara alla utmaningar och för att lyckas utforska hela spelet krävs det att man testat ett och annat plattformsspel sedan tidigare.

Vi har kommit till en punkt i recensionen då det är tid att börja kasta superlativ omkring sig. Super Mario Galaxy 2 är det bästa Wii-spelet som sett dagens ljus. Det är det i särklass mest varierande plattformsspelet någonsin och efter att under de senaste åren satt tänderna i alla Mario-spel som släppts känns det underligt att tidigare spelupplevelser nu fullständigt multnar sönder i skuggan av detta underbara äventyrs storhet.

Visst, man har struntat i att förbättra grafiken nämnvärt och musiken är briljant precis som förväntat när Nintendo är i farten med en större titel. Men variation, tempo och kreativitet tillsammans med häpnadsväckande noggrannhet är det som gör Super Mario Galaxy 2 till någonting lika tidlöst som luft och vatten. Hur någon ska kunna överträffa det här i plattformsgenren är väldigt svårt att svara på. Min gissning är att framtidens gamergeneration kommer ägna sig åt en hel del retrospelande.

Tack Nintendo. Tack Yoshi.

Recension: Splatterhouse

Våld i spelens värld är finfina grejer. Vanligtvis föredrar jag om det också är integrerat på något snitsigt sätt, omgivet av en handling och intressanta karaktärer. Då och då går det bra ändå, om våldet är underhållande och varierande. I Splatterhouse har man valt att slopa allting av värde och då går det som det går.

Hej jag är en mångdimmensionell karaktär
Du spelar som Rick Taylor, till synes en avdankad, muterad ishockeymålvakt som glömt sina paltor i omklädningsrummet. Ditt uppdrag är att roffa tillbaka din kidnappade läckerbit till flickvän så att ni kan chilla på anstalten där ni tycks höra hemma. Hon har dock gjort det lite enklare för dig att hitta henne, så att du slipper åka till typ Bulgarien och leta där; hon har rivit sönder avklädda bilder på sig själv och lagt ut bitarna längs med var hon och hennes kidnappare färdats.

På vägen dit ska du döda. Du ska slå, sparka, kasta saker, krossa, mörbulta och överjävlas med dina fiender, men framför allt så ska du döda Ibland ska du hoppa också; spelet skiftar mellan 2D (som en hyllning till originalet) och 3D, och som vi alla vet funkar plattformshoppande bättre i tvådimensionellt format medan dödande hör till det mer nymodiga alternativet.

Just 2D-biten är faktiskt ganska kul, det gör att man får en känsla av att någon faktiskt brytt sig om att göra något bra av det här spelet. Men sen återgår man till det monotona 3D-livet där allt handlar om att springa fram till sina fiender och använda första bästa slagteknik. Det må finnas många sätt att avsluta de olika monstrens existens men det finns aldrig ett behov av att vara kreativ, tyvärr.

Skulle man råka misslyckas med ens huvudsakliga syfte i livet, det vill säga att döda, så dör man själv och då får man tack vare sparsamma checkpoints spela om en lång bit så att man får en ny möjlighet att döda vad man nu än råkat bli dödad av. Råkar det vara en boss kan man se fram emot en ny, omständlig historia med så många frustrationselement att man själv får lust att ge sig ut på gatan och döda.

Spelet är jävligt fult också. Det ser ut som om marodörerna som skapat spelet försökt ge oss en slags nostalgitripp tillbaka till 1996 och de glada PSX-åren. Resultat: värdelöst. Fult, dåligt och dumt. Ingenting man släpar hem en fredagkväll direkt.

Splatterhouse vill vara simpelt och underhållande men misslyckas. Det är roligt i ungefär tio minuter innan man tröttnar på det enformiga splattandet. Är man fullständigt hjärndöd och går igång på att vara våldsverkare utan mål och mening så kan man köpa det här spelet istället för att bli den nye Peter Mangs, men för tänkande varelser rekommenderar jag God of War eller något liknande spel som de facto går ut på ungefär samma sak men i ett betydligt bättre utförande.

Recension: Medal of Honor

Det som diskuterats mest inför återupplivandet av Medal of Honor-serien är den politiska biten. Electronic Arts och utvecklarna Goodrich tycks inte vara riktigt överens om ifall spelet utspelar sig i Afghanistan eller ej. Den tjatiga diskussionen väljer vi dock att bortse från och istället kommer den här recensionen fokusera på – jajamen – själva spelet.

Medal of Honor har åtminstone lämnat Hitler bakom sig nu. Han är uppenbarligen död och vi andra kan gå vidare i livet. Istället ikläder vi oss rollen som specialutbildad soldat med uppgift att sparka motståndarna där det gör som mest ont. Som i de flesta moderna krigsspel jobbar man inte helt på egen hand utan får en del kamrater omkring sig som man kan kommunicera med.

Storyn är inte direkt det primära. En hel del mellansekvenser och karaktärer syltas in i krigandet men det är svårt att bry sig. Det primära är, som sig bör, själva krigandet. Den enkla kampanjen bjuder på en del sådant även om det aldrig blir hetsigt eller svårt nog för den erfarne spelaren. Sju-åtta timmar är allt som krävs för att ta sig igenom.

Det man dock hinner se är att kontrollsystemet i det närmaste är klanderfritt, musik och grafik sitter som en smäck precis som vanligt när det gäller Electronic Arts. Dessutom är radioanropen väldigt realistiskt gjorda med riktiga militärtermer som ropas up till höger och vänster.

Allt detta borde kunna innebära bra multiplayerunderhållning, kan man tycka. Att det är DICE som ligger bakom den delen känns på förhand heller inte som någon dålig sak även om jag oroade mig en smula för att det skulle bli lite väl Battlefield-aktigt. Fel fel fel, visar det sig snart. Istället för att susa runt med pansarvagnar som gör volter bland bergen så handlar det här mer om en slags Call of Duty-historia med en lätt släng av Counter-Strike, då närstriderna är det viktiga.

Men det är klart. Det känns definitivt som att DICE fått uppdraget att kontra Modern Warfare-serien. Även om Medal of Honor är välgjort så är det inte direkt en ny ocean under solen. Spellägena är också desamma även om jag bugar och bockar för att ett CS-liknande läge fått plats, nämligen ett där man ska montera respektive plocka bort bomber på en ganska liten spelplan. Ett trevligt återseende även om det givetvis förekommit i olika tappningar i andra moderna spel också.

Sammanfattningvis så är Medal of Honor ett gott genomfört hantverk som dock inte bjuder på någonting nytt. Kampanjen är medioker och klaras av snabbt samtidigt som den är väldigt linjär och anstränger sig för att ha en gripande story, vilket inte gått särskilt bra. Onlineläget är dock väldigt bra, med intensivt tempo, även om man kan klaga på att utbudet av kartor (runt tio) är lite dåligt.

En bra comeback för serien men har du redan de konkurrerande krigsspelen så finns det ingen anledning att lägga pengarna på det här.

Hands-on: Medal of Honor

Minns ni Medal of Honor? Det var inte i går man smög omkring på en båt och hade ihjäl ondskefulla nazister och visst känns det som en evighet sedan man kastade handgranater på illsinta hundar i en jordkällare. I ärlighetens namn har man väl inte saknat det så mycket heller – de elva år som gått sedan det första spelet i serien har varit rätt välfyllda när det kommer till FPS-genren.

Nu är serien emellertid tillbaka och den här gången har det, helt i tidsandan, lagts mer fokus på multiplayerfunktionen. De två banorna vi får chansen att spela påminner om Bad Company 2-miljöerna (förutom att byggnader och sådant inte går sönder) och ingen förvånas väl över den saken när utvecklarna DICE ligger bakom båda titlarna, även om företaget bara arbetat med onlinedelen av Medal of Honor den här gången. Båda banorna är mycket detaljerade och innehåller till min inte helt odelade glädje många trevliga positioner för de som gillar att roa sig med sniperaktiviteter. Inledningsvis undrade jag vad i hela friden jag skulle ta mig till för att inte få ett skott i nacken men så fort man lär sig banorna går det ganska bra och det hände även vid ett par tillfällen att jag hann avrätta lite nybörjare som likt vilsna kaniner sprang oskyddade på en stor grönyta.

Skydden är dock relativt små och det är svårt att sitta och gömma sig i något hörn i väntan på bättre tider. Istället är det bättre att röra sig från plats till plats med lagkamrater som täcker ens rygg. När taktiskt spelade och lagarbete fungerar så är striderna en fröjd att delta i. Det lever liksom upp till ens bild av hur det känns att vara med i ett krig.

I betan har antalet spellägen varit ganska begränsade, närmare bestämt två till antalet, jämnt fördelade mellan de två banorna. Den stadsaktiga miljön i Kabul City står för lite klassiskt Team Assault som går ut på att man ska ihjäl varandra så mycket som möjligt. Den mer luftiga miljön i Helmand har ett spelläge som heter Mission där det ena laget ska försöka ta sig fram och vinna checkpoints medan det andra försvarar sig. Inget nytt under solen.

Du kan vara en av tre klasser (för kommunister där ute kan vi kalla det för ”arter” istället) och dessa är rifleman, vilket gör dig till en i mängden av fotsoldater, special ops som sysslar med lite tyngre vapen och snipers är sådana där jobbiga människor som skjuter dig från avstånd och sedan fnissar lite försynt där bakom kontrollen. Precis som vanligt nuförtiden kan man också avancera inom klasserna och nå nya nivåer. Man kan klättra ungefär ett dussin steg och får då belöningar i form av nya vapen.

Jag vet inte om det var min polares internetuppkoppling som var sisådär, men det finns en del smärre problem med lagg och det märks när man är på jakt efter potentiella dödsoffer. Det är dock en sådan sak man kan lita på att DICE fixar till fullversionen, men under betaspelandet har det varit lite störigt. Annars känns kontrollen okej om än väldigt bekant och det summerar väl detta nya Medal of Honor-spel i övrigt.

Det här är nämligen ett spel som är väldigt likt många andra krigsspel och även om det onekligen är väl genomfört kan inte DICE ha plockat fram den mest kreativa sidan av sig själva. I jämförelse med exempelvis nämnda Bad Company 2 finns det ingen som helst anledning att skaffa Medal of Honor som det ser ut nu. Något av en besvikelse och visst får man känslan av att spelet uteslutande ska agera kassako och dra in ännu mer tjugolappar i EAs redan välfyllda plånbok.

Recension: Lost Planet 2

Artificiell intelligens. Första gången jag hörde uttrycket var för många år sedan då jag fortfarande kunde beskriva mig som liten och ny här på jorden. Det var i samband med att jag försökte spela Warcraft II mot datorn. Jag slog ned anfall efter anfall men attackerna blev aldrig större, det kom två eller tre fiender som alla klarades av med enkelhet.

Så jag tog en oskyldig grunt och någon ogre och gav mig ut på jakt efter fiendelägret. Inte långt efter att jag börjat utforska kom jag till en liten skogsdunge. Den hade olyckligtvis blockerat fågelvägen från deras läger till mitt, så där stod hela gänget och funderade över hur de skulle lösa detta till synes övermäktiga problem.

Jag rullade dit en katapult och ställde den på andra sidan skogsdungen. Där kunde den i godan ro stå och döda motståndarna, en efter en, eftersom att de inte begrep bättre än att stå och ta emot. ”Hallå, vad fan ska vi göra liksom – det är ju träd ivägen!”

Femton år har gått sedan dess. I Lost Planet 2 låter Capcom dig släpa runt på tre riktiga jävla ägg till kamrater i single player-kampanjen. Sedan min halvt obildade, dumglade granne blev general i militären har jag inte haft mycket förtroende för slagskämpars intelligens, men det här är verkligen någonting i hästväg. Inte för att AI:n vanligtvis är särskilt bra i sådana här spel, men någonstans går gränsen för när det blir riktigt illa. Visst gör de hyfsat ifrån sig när det kommer till att panga fiender, men så fort uppdragen ens blir marginellt svårare vill man bara plocka fram saxen ur bagaget och kastrera hela bunten så att de utesluts från slagfältet. Mycket enkelt sagt; lita aldrig någonsin på att någon av dem kommer göra vad de blir tillsagda. Håll alla under ständig uppsikt och om du hittar någon fuskkod som gör att du klyver din karaktär i tre delar så hör gärna av dig.

För den som läst en mall om hur man skriver recensioner saknas det säkert någonting i inledningen. Förhoppningsvis gick det fram i det föregående stycket, men jag ska ändå vara vänlig nog att i klarhet berätta vad Lost Planet 2 går ut på. Man ska spela olika banor, döda mängder av fiender och storvuxna bossar, samt behandla en massa stolpar som om de vore dina barn.

Jag är pojklagstränare i fotboll. När vi förr om åren spelade match stod jag där vid sidlinjen och gormade mig hes, ”sätt press”, ”håll din plats”, ”kom igen nu killar”. Med två minuter kvar kommer motståndarnas Zlatan Ibrahimovic-kopia och stormar fram med längs med kanten. Borde inte lille Hjalmar vara där och försöka stoppa honom? Nej, lille Hjalmar står med fingrarna i näsan och tittar förundrat på ett flygplan där uppe på himlavalet. Zlatan-kopian gör givetvis mål och jag får i omklädningsrummet trösta killarna; ”det kommer fler matcher, det gör ingenting grabbar, torka tårarna”. Men det kommer naturligtvis fler flygplan också.

Likadant är det i Lost Planet 2. Det är alltid någon idiot till kollega som gör något horribelt misstag. Vips så har man förlorat och eftersom Capcom varit så vänliga att implementera ett fruktansvärt, lidelsefullt checkpoint-system som får man ofta med mindre glad min spela om en timme eller två bara för att se någon göra ett misstag och tvingas spela om skiten igen. Då blir man arg. Då blir man ”ta fram hammaren och döda morsan som sitter i köket och dricker kaffe”-arg. Man tappar helt enkelt fokuset. Man springer fram till en AI-kamrat som står i närheten av en stolpe han är tänkt att bevaka och man stirrar på honom. ”Släpp stolpen en gång till”, tänker man. ”Släpp den en gång till och det blir medeltida bestraffningsmetoder”. Den osympatiske, destruktive AI:n ser mest bara ut att tänka ”vadå?”. När han gör att man måste tillbringa ännu en timme med att klara av en ganska tråkig bana så ber han inte ens om ursäkt. Han bara kliver in på banan igen och gör samma misstag.

Medan intelligensen inte är den främsta så har man på sant blondin-manér lyckats bättre med den estetiska delen. Miljöerna är vackra och storslagna, varierande och trovärdiga. En djungel känns som en djungel snarare än som en alibispelyta. Musiken ganska pampig men samtidigt tråkig, det är trevligt så länge den varar men ibland kommer långa uppehåll där smattret från det eviga skjutandet tids nog blir ganska irriterande och enformigt. Det är mycket action och tempot är högt men stressen är inte särskilt uppfriskande, eftersom att man inte känner sig som en hjälte som klarar alla utmaningar man ställs emot, utan snarare som någon form av ankmamma som ser till så att ungarna inte blir överkörda på vägen.

Det enda spelet duger till är att köra fyra spelare co-op online. I ärlighetens namn hann jag inte med att spela onlineläget särskilt mycket eftersom att jag ödslat en massa tid på att spela om banor gång på gång i single player-läget, men det märktes direkt att det var betydligt roligare och att spelet faktiskt är skapt för att spelas på det viset. Karaktärerna man spelar som är inte särskilt snabba eller smidiga, så för att överleva måste man verkligen hjälpa varandra och så blir det vanligtvis också, även om det stundom kändes som att lille Hjalmar från fotbollslaget numera blivit gamer.

Ett annat spelläge som måste hyllas är katt & råtta-läget som helt enkelt går ut på att hälften av spelarna ger sig av på flykt medan de andra ska försöka jaga ikapp dem. De stora världarna gör sig som allra bäst i det här läget. Däremot är death match inget vidare, det brukar kunna bli lite väl långa perioder utan mycket action där.

Om du inte tänkt spela över nätet utan tänkte bjuda hem din kompis för att lira lite så ska jag ett mycket enkelt råd: låt bli. Trots att man bara är två stycken som spelar så får man bara varsin fjärdedel av skärmen att nyttja. Fullständig idioti naturligtvis och läget blir helt ospelbart om man inte råkar vara ägare av den lokala SF-biografen.

Sammantaget är Lost Planet 2 ett ganska bra spel som dock har så stora och plågsamma brister att eftersmaken påminner om utgångna ägg från Willys container. Bra bossar, mycket action och vacker grafik undermineras helt av de många dåliga sidor som Capcom tveklöst borde ordnat till innan de släppte ut den här frustrationstriggaren på marknaden.

Recension: Bionic Commando Rearmed 2

Det är eländes elände på Papagayan-öarna där en diktator tagit över. Hjälten Nathan ”Rad” Spencer, känd för sin ovilja att studsa upp och ned, vill göra någonting åt saken och för att det ska ske på bästa sätt bör du ringa hem en kompis som är villig att spela med dig. Co-op-funktionen är nämligen så finurligt utformad att Internet inte är ett alternativt, vilket jag som gammaldags umgängesperson tycker är en trevlig twist i den spelvärld där nätet blir alltmer viktigt.

Faktum är att Bionic Commando: Rearmed 2 nästan känns anpassat för att vara två och man måste vara ganska synkade för att åstadkomma någonting, för det är lätt att hamna ur bild och gör man det är det svårt att få någonting uträttat. Det finns också en konkurrensaspekt i det hela – fenomenet känt som ”lillebrorsdöden” har nämligen fått en plats i spelet. I korthet innebär det att om din kompis dör hela tiden så kan det mycket väl komma ett tillfälle där du själv dör och det visar sig att din före detta kamrat ödslat bort alla liven.

Bionic Commando: Rearmed 2 är ett plattformsspel i en 2D-tappning med 3D-inslag, vilket ju varit på modet under ett par år nu. Själv har jag inte spelat föregångaren eller de gamla spelen till NES, men av vad jag förstått vad det två saker som gjorde den första nyversionen populär: faktumet att man inte kunde hoppa och multiplayer-läget. Utvecklarna har onekligen tagit en risk när man både infört benmuskler på Nathan och plockat bort multiplayer-funktionen (så när som på co-op-läget då).

Att inte bete sig som någon Stefan Holm-wannabe lönar sig dock. Som i många plattformsspel har poängsamlandet en funktion att fylla och hoppandet minskar dina poäng. Dessutom kan konservativa Bionic Commando-lirare glädjas åt att efter att ha klarat spelet en gång så får man tillgång till retroläget vilket kort och gott innebär att du inte kan hoppa.

Banorna är långa men inte hela tiden särskilt utmanande. Vissa element är dock svårare än andra och bossfighterna är rätt kluriga eftersom att man inte alla gånger vet precis vad man ska göra från början. Som era lärare sa på grundskolan så leder okunskap till ond, bråd död och risken är att du dör ihjäl så mycket att du får spela om hela banan från början. Man skulle kunna ropa efter checkpoints men då är man lat och korkad och inser inte vad frustrationsmoment kan göra för tillfredställelsen att klara av sådana här spel – även om banornas massiva längd skulle kunna berättiga en Resident Evil-skrivmaskin någonstans i mitten.

Spelet håller överraskande länge. Försöker man hetsa sig igenom banorna tar det ändå närmare sju-åtta timmar att klara det och ska man dessutom få femstjärnigt betyg på alla banorna kommer det behövas ytterligare tid, energi och förmåga. Trots detta känns banorna relativt varierade och igenomtänkta.

Den klassiska dödsarmen som man springer omkring med kanske inte lämpar sig för mys i sängen men ute på slagfältet passar den som sandalen på balen. Du kan greppa saker, inte minst tunnor, som du sedan kan använda för att skydda dig själv eller för att kasta på dina fiender som då faller chaplinskt, helt i enighet med den subtila humor som präglar spelet. Dessutom kan man uppgradera sin arm till att kunna utföra cirkuskonster så som hacking och dödsarmsdödsslag.

Bionic Commando: Rearmed 2 är ett trevligt plattformsspel som räcker länge och som dessutom får spelnördar att faktiskt vilja umgås med varandra för att göra det mesta av spelupplevelsen. Estetiken finns det inte mycket att säga om, det är uppiffat retro och musiken är eminent och bitvis trallvänlig.

Recension: Pro Evolution Soccer 2011

I början av årtusendet såg Konami ut att kunna utmana Electronic Arts gigant FIFA. De senaste åren har man dock glidit allt längre ifrån det som en gång var PES-seriens framgångskoncept: att trovärdig spelkänsla ute på planen skulle stå i fokus snarare än mängder med licenser och snygg grafik.

Man har också valt att ligga lite på latsidan. De större förändringarna har uteblivit och istället har man valt att fokusera på att finslipa det som redan finns. Det låter visserligen som ett förnuftigt koncept när man har en bra grund att stå på men de ändringar som gjorts har sällan varit till det positiva.

2011 tar man nya tag igen. Medan FIFA det här året blott valt att göra små modifikationer, så har PES byggts om från grunden. Det märks från sekund ett ute på planen; passningsspelet är numera betydligt mindre slumpartat än det varit tidigare. Det krävs numera en mer exakt bedömning av hur länge man ska hålla in knappen samt riktningen och även de som varit väldigt bra på de tidigare årgångarna lär ha det svårt inledningsvis.

Under seriens storhetstid var en utmärkande del av spelet att det var väldigt svårt att bemästra till fullo. Bara genom den här enskilda lilla ändringen har Konami återgått till det spåret. Precis som i verkligheten är varje tillslag på bollen av stor betydelse. Vrickar du den lite åt sidan så blir det svårare för din motståndare att få tag i bollen och enklare för dig själv att slå en snabb passning. Om du å andra sidan har tummen mitt i handen och behandlar kontrollen som om den vore en bångstyrig elefant, ja då kommer du tappa bort bollen illa kvickt.

Det är också betydligt smidigare att dribbla – högerspaken – än vad det varit tidigare men även det kräver mycket övning innan man bemästrar det till fullo.

De senaste PES-spelen har haft stora brister i tempot på plan. Det är numera reglerat, bollen fastnar inte lika ofta i ändlösa dueller på mitten och precis som i verkligheten går det att bestämma själv om man vill spela på snabba kontringar eller att långsamt bygga upp spelet bakifrån. Dessutom är det numera underhållande att spela mot datorn, för man behöver tänka och vara lite förnuftig till skillnad mot tidigare år då den agerat ungefär lika säkert som Ronald Koemans backlinje under hans månader i Valencia.

Den kanske gladaste överraskningen med det nya PES är att det tilltalar min kreativa sida även utanför planen. Editeringsmöjligheterna är större än någonsin och man kan även skapa helt nya arenor vilket gör att du kan få en match att framstå som om den spelades i division fem.

Spellägena är däremot desamma och karriärläget, som EA lagt mycket fokus på de senaste åren, framstår i jämförelse som förhistoriskt. Det förvånar mig att det inte spankulerar omkring velociraptorer i menyerna, för det här är inget vidare. Visserligen ska jag inte helt döma ut det då jag inte direkt hann ta mig så långt under de dagarna jag spelat spelet.

Licensproblemet kvarstår i vanlig ordning och många lag har konstiga namn, emblem och i vissa fall även påhittade spelare. Detta löser man dock enkelt genom att ladda ner någon ihopsnickrad uppdatering eller genom att snabbt och lätt editera på egen hand.

Sist men inte minst bör det nämnas av en taktikälskare som jag själv att den taktiska biten av spelet har förändrats rejält och definitivt åt det bättre, även om just den biten alltid varit bra i PES-spelen. Man kan bestämma det mesta om hur det egna laget ska spela och om man tycker att sådant är tråkigt kan man låta den assisterande tränaren ta hand om saken. Han brukar visserligen vara en feg jävel, men förmodligen en förnuftig sådan.

Pro Evolution Soccer 2011 gör att vi kan gå tillbaka till gamla tiders bedömningar av de olika rivalerna: vill du ha sexiga menyer, flashiga onlinelägen, läcker grafik och storslagenhet så köp FIFA. Vill du ha ett realistiskt fotbollsspel, köp PES.

Recension: Killzone 3

Helghast låter som någonting man klär ut sig till på Halloween, men är i själva verket en ras som har för avsikt att utsätta sin omvärld för hemskheter. De människoliknande varelserna har sitt hem på Helghan och ungefär som i Alien ska man åka hem till dem för att få slut på eländet. Killzone 2 slutade med att man gjorde livet surt för ledaren Scolar Visari och nu ska man sänka detta imperium som genom förlusten av sin ledare dragits in i interna stridigheter.

Man spelar återigen som Sev och ska tillsammans med sin kompis Rico fly från de olika fraktionernas våldsamma kamp om makten för att så småningom kunna återansluta sig till organisationen ISA, vars mål är att hindra de lätt kolonialistiska helghastarna från att överta jorden.

Storyn är överlag lite mer utvecklad än i föregångarna och vi får även en inblick i hur helghastarna är när de inte är krigiskt sinnade. Det faller inga tårar ner för kinderna men det är ett intressant grepp som ger spelet extra djup och det kan behövas i en genre och en spelserie som annars mest går ut på att folk ska döden dö.

Spelet i sig påminner mycket om föregångaren men miljöerna är mer varierade vilket åtminstone jag tycker är skönt. Om vår värld inte genomgår ständig förändring och känns levande så blir vi alla narkomaner, som arkitekten Hans Westman uttryckte det. Smärre förändringar har dessutom också gjorts i spelmekaniken, bland annat är det numera betydligt roligare att utkämpa närstrider utan skjutande än vad det varit tidigare.

Spelkontrollen är också smidigare än den var i föregångaren – på gott och ont. Även om det känns bra att inte behöva bli frustrerad som ett kopplat djur, så kändes kontrollen tidigare vara i logiskt samförstånd med den klumpigt utrustade herre man själv spelade som. Men fördelarna övervinner nackdelarna i det här fallet – realistiskt eller inte, smidig kontroll är alltid att föredra.

Svårighetsgraden har minskats något från det föregående spelet, inte minst genom att övriga karaktärer kan få för sig att ta hand om dig när du råkat illa ut. Det bidrar till ökad realism och får en gärna att vara lite strategisk i det avseendet att man funderar på var man befinner sig i relation till varandra. Däremot bör man aldrig vara helt säker på att man kommer få hjälp, ens kolleger är lite… oberäkneliga.

Det bjuds dock på bra motstånd. Kampanjen lite mindre än sex-sju timmar för en normalbra spelare och tolv timmar för mig. Det gäller fortfarande att tänka över varje drag i den mån det går (för tempot är högt) men det känns alltid överkomligt och det är inte världens största grej att dö. Sådant händer ibland utan alldeles för hård bestraffning.

Grafiken är som väntat urtjusig och det finns även ett så kallat 3D-läge (hello 1993) och av vad jag kunnat märka så är det ungefär som det vanliga läget fast fulare, kantigare och med inslag av lagg. Oavsett vad man hade för avsikt att göra av den här funktionen så klarar jag mig alldeles utmärkt utan den. Och ljudet är bra så länge ingen väljer att säga någonting. Tyvärr förstör röstskådespelet och karaktärernas framtoning i övrigt en story som rentav kunde blivit gripande annars.

Multiplayerläget är alright utan att vara spektakulärt. Banorna är gudskelov större nu och man har lagt till ett par spelsätt av mindre betydelse medan det strålande roliga Warzone-läget finns kvar. För mig som främst sitter i soffan och spelar med en god vän bredvid mig och några groggar framför oss känns det trevligt med ett bra co-op-läge som gör kampanjen än roligare att spela igenom.

Killzone 3 har tappat lite av sin själ, lite av det unika, lite av det råa och det hårda men är fortfarande ett strålande actionspel, ett av de bästa till Playstation 3 hittills. Guerillas vilja att förbättra de speltekniska delarna som kritiserats ger fler fördelar än deras nedtoning av seriens tidigare originalitet ger nackdelar.