Kvällen före jag åkte till Göteborg kände jag hur det spände i käken. Dagen efter vaknade upp jag med en fet öroninflammation och en begynnande förkylning. På tåget, som gick 7.22, hade jag en bok med mig. ”Östra Torn – en etnologisk bystudie” från 1967 där Sven B. Ek på uppdrag från kommunen skriver om hur byn Östra Torn såg ut och fungerade. Mycket intressant måste jag säga. I Ängelholm satte det sig en kille bredvid mig i tåget och jag undrade vem han var och han svarade någonting som jag låtsades att jag hörde men eftersom jag var helt döv på högerörat hörde jag ingenting. Jag antog i alla fall att det var Huttunen och det visade sig vara rätt. En kort stund efter att Huttunen klivit på upptäckte jag att jag tagit med mig min mammas plånbok och inte min egen. I min egna hade jag ett laddningskort till mobilen som var tom på pengar, två panodil och 450 kronor. I mammas plånbok fanns ungefär 30 kronor.
Efter lite trixande och knixande fixade mamma så att jag kunde gå och hämta ut 400 kronor på Forex. Jag ville inte slösa bort pengarna på onödigheter så det blev inga pengar till mobilen vilket jag kanske fick ångra lite senare. I Göteborg hittade jag och Huttunen genast en samling gubbar och de verkade ganska harmlösa allihopa. Till en början stod där mest människor man ganska snabbt kunde räkna ut vilka de var men sedan strömmade det in en del nonames som såg likadana ut.
Vi tog pungsvettsspårvagn till Kviberg där vi efter en liten promenad hittade den plan där en massa andra människor fanns. På avstånd såg de ganska atletiska ut i jämförelse med den brokiga spårvagnssamlingen och det stämde väl ganska bra överens med verkligheten också även om vissa inte direkt vara några greker. När vi närmade oss de förväntansfulla ungdomarna på planen sprang någon fram och kramade Nikki. Jag trodde förvånat att det var Morgul men det var det inte.
Vi gjorde upp lag och det blev så att jag fick spela i det röda laget. Jag lånade en Cantona-tröja som satt väldigt tight och anslöt mig till det mest otränade fotbollslag som någonsin ställt upp på en fotbollsplan. I målet hade vi Luff som snabbt visade sig vara typ bollrädd. Själv var jag trög, otränad och fick dessutom spela back där jag inte alls kan göra någonting då mitt gamla korsbandsopererade knä inte riktigt trivs med närkamper. Det var ganska väntat att Yorke skulle vilja spela defensiv mittfältare – han är den sortens människa – men han gjorde fan inte ett skit i rollen, vann inte en boll och såg mest bister ut över att ha hamnat i fettolaget trots sin egen i det närmsta anorektiska figur. Det vita laget med ungdomliga göteborgare körde över oss fullständigt. På mitten spelade Kim och Smuts tillsammans med Yorke och längst fram hade vi Morgul som visserligen hade ett riktigt bra tillslag och fin förståelse men som var allt annat än en speedkula.
Vi förlorade med 10-0 mot det vitklädda göteborgslaget som uppenbarligen var här för att spela fotboll, inte för att umgås. De var ungdomliga och vältränade och käkade upp oss helt enkelt. Bäst i vårt lag var kanske vår inledande avbytare och tillika fyllo, Verra.
Det svarta laget stod upp bättre mot de vita och jag tror till och med de vann. Taktiken var enkel där, Moridin och kattovisch gjorde allt jobb, Nikki stod på topp och väntade på bollarna och SirGrunge såg rätt fjantig ut när han hela tiden skulle analysera vad som hände och pekade och vinkade. Fast han slog rätt bra passningar och bjöd på en snygg glidtackling också om jag minns rätt. Huttunen såg rätt borta ut i skön Lerkot-anda fast med något bättre motorik medan stekarmålvakten mac var bergssäker.
När vi mötte de svarta gick det något bättre både för egen del och för laget. Vi förlorade med några färre mål och jag slog lite bra passningar och vann även någon boll eftersom jag helt enkelt gav blanka fan i att spela back. Tyvärr var vår målvakt fortfarande bollrädd, vårt lag fortfarande tjockt och långsamt och AIK-Kalle fortfarande sämre än Jose Mari på att göra mål så det gick ändå inte så bra ut. Vi förväntade oss lite att Yorke skulle lyfta upp laget men han var lika kass som alla andra bara det att han såg slank och mindre klumpig ut. Svartingarna vann dock återigen.
I matchen efter skulle vi möta de vita igen tror jag och det gick lite bättre. Vi släppte bara in två eller tre mål och jag stod i målet istället för att vimsa runt tillsynes utan mening på planen. Tyvärr saknade Smuts aka AIK-Kalle allt logiskt tänkande när han fällde en snubbe i vårt straffområde. Jag borde ha tagit straffen men det gjorde jag inte. I andra halvlek gick Yorke iväg och gjorde någonting annat och då såg vårt spel plötsligt mycket bättre ut. Morgul skapade chanser och AIK-Kalle brände. Kimzor hade några skott också och jag släppte bara in något mål till och gjorde ett par fina ingripanden.
I finalmatchen hoppade Yorke in i det svarta laget. Jag och Smuts kritiserade sveket högt och ljudligt. ”Vi behöver en till”, sa svartingarna. ”Jag!” ropade Smuts. Tss. Finalen vanns av det svarta laget efter en förlängning där Moridin tog tag i taktpinnen på riktigt.
Efteråt drog folk åt olika håll. Somliga drog till stugan med duschen medan jag, Grunge, Moridin och Katten drog hem till Katten. Efter att ha hängt där en halvtimme eller så drog vi iväg till pizzerian. Moridin, Katten och Sirgrunge tog med sina pizzor tillbaka till Katten medan jag bestämde mig för att hitta det andra gänget som antagligen skulle dra ut tidigare än kattungarna.
Jag slogs dock av faktumet att jag inte hade någons nummer så jag bad Moridin ringa mig när de kommit någonstans utifall att jag inte skulle hitta de andra. Jag gick in till stan eftersom jag inte hittade någon buss och sedan letade jag i kanske två timmar efter O’Learys där jag anade att någon skulle vara. Ingen var där, men den snälle dörrvakten släppte in mig i alla fall och jag tänkte att jag minsann lika gärna kunde grunda. Jag tog två öl och en konstig drink som var väldigt god och sen en öl till. Jag tittade på Roddick vs Johansson.
Av rädsla för att jag skulle spy efter alkoholen jag satt i mig drog jag ut vid tiotiden eller så. Jag vet inte riktigt vad jag gjorde för jag var ganska full men jag vandrade runt utan egentlig mening tills Moridin ringde och sa att de var på ”Gamle man eller något sådant”. Han var på Game port vid Saluhallen tillsammans med de andra så jag gick dit. ”Får jag komma in här?” sa jag. ”Det blir nog svårt i joggingbyxor”. ”Jaha far åt helvete då” sa jag och gick därifrån.
Jag var väldigt torr i halsen pga min förkylning. Jag bestämde mig för att helt enkelt försöka sova någonstans men det var väldigt kallt i busskurarna. Vid midnatt gick jag till stationen där jag tänkte försöka sitta så länge jag fick. En vakt kom förbi och sa att de skulle stänga redan tjugo i ett eller så och det var lite jobbigt. Jag försökte hitta ett annat inomhusställe att sätta mig på där man inte behövde så mycket pengar. Jag hade kanske trettio spänn kvar men skänkte bort femton till olika uteliggare så allt jag hade råd med var två burkar cola. En fick jag spara till morgondagen medan den andra slank ner direkt. Jag hittade ett ställe som hette Brunnsplatsen eller något sådant ganska nära centralen. Där trodde jag man kunde sitta hela natten men tydligen inte – ”vi stänger nu”, sa en vakt.
Jag gick omkring och undrade var jag skulle ta vägen för att inte frysa ihjäl. Moridin smsade mig och undrade var jag blev av men jag hade inga pengar på mobilen så jag kunde inte svara. Efter en tids letande märkte jag att en bussterminal sammanhängande med stationen hade öppet. Där var inte jättevarmt, men det var varmt nog så där tillbringade jag tiden mellan 2 och halv sju. Jag hoppades kunna sova lite där inne men så fort man la sig ner eller stängde ögonen lite kom det en vakt och sa att man inte fick ligga ner. ”Får man sova då?” sa jag. ”Ja, men inte om du ligger ner”.
De timmarna var fruktansvärt kalla, långtråkiga och halstorriga. De sista timmarna efter att stationen öppnat igen 6.30 gick dock relativt fort men tågresan hem var fruktansvärd. Jag var täppt i näsan, hade inte borstat tänderna på ett dygn och satt på ett trångt ställe bredvid diverse kärringar och mitt emot en argsint dansk. Jag försökte sova men det gick inte så bra även om jag nog lyckades sova bort en timme i alla fall. Jag behövde svälja hela tiden för att jag var så torr i halsen och det kändes som att dansken störde sig rejält på det. Dessutom hade jag fruktansvärt ont i hela kroppen vilket gjorde det ännu svårare att sova. När serveringsmongot kom förbi frågade jag om de hade gratis vatten och han sa kort och gott ”näe”. Jag ville inte brotta mig loss och besöka toaletten heller, det vore jobbigt för alla, så jag fick helt enkelt klara mig utan vatten.
När jag väl kom hem var jag en lycklig människa. När jag hade tagit av mig skorna upptäckte jag att jag hade fruktansvärt ont i fötterna och de visade sig vara helt kritvita, mönstrade och stenhårda på undersidorna så vi fick åka till akuten och kolla om vi behövde göra någonting med dem. ”Ett varmt bad och frisk luft” var tydligen lösningen. Efter några timmar började de också se normala ut igen.
Så gott som alla personerna på träffen var precis som jag hade väntat mig. Katten var lite mer öppen och glad än vad jag hade trott kanske. Nikki var rätt schysst. SirGrunge var så vackert småfjantig som bara SirGrunge kan vara. En överårig herre som med alla medel försöker stänga hårets öppningar och som tar allting utom människor på ett överseriöst sätt utan att någonsin bli otrevlig.
Moridin var rätt kul och blyg. Man trodde att han skulle vara lite mer typisk norrländskt inavlad och försiktig men han pimpade runt rätt rejält på spårvagnen tillbaka från Kviberg. Kimzor var kul och har uppenbarligen växt upp en aning de senaste åren, vilket han behövde. Yorke visade sig vara fylld med motsägelser och för antagligen sedan många år tillbaka en kamp i sin hjärna mellan alla hans olika personligheter. På det hela stora var han dock kul och trevlig med en bitsk underton.
Morgul såg ut som en typisk britt och sa inte mycket, vilket var väntat. Han såg ut att vara bland världens tre mest otekniska människor men visade tydligt att han inte var det ändå. AIK-Kalle var rätt kul och kändes som om han var mycket yngre än alla andra eftersom han var ganska lättägd och tunn. Trashbag måste verkligen sluta hålla på med det där stendumma jävla ansiktsuttrycket som man såg hela jävla tiden. Ett fucking pedofilleende som var gay och usch. Kolla lagfotot, han såg ut så hela jävla tiden, ibland ännu värre. Vafan.
De andra fick jag inte något starkare intryck av. Mac var stekig, Luff kändes som en snäll men mycket oanvändbar människa. Huttunen var ett litet, litet lamm i jämförelse med hur han är på IRC faktiskt, han var helt annorlunda mot på internet. Likaså Sillen som inte räds att komma med under bältet-kommentarer och som gärna jävlas i smyg. Han var en bra och stämningshöjande människa men han vågade fan inte öppna käften. Kanske hade han ingenting att säga utan sin gode vän Wikipedia.
All in all var det en trevlig dag som kunde varit mycket trevligare om omständigheterna varit bättre.