Tripp till Göteborg

Kvällen före jag åkte till Göteborg kände jag hur det spände i käken. Dagen efter vaknade upp jag med en fet öroninflammation och en begynnande förkylning. På tåget, som gick 7.22, hade jag en bok med mig. ”Östra Torn – en etnologisk bystudie” från 1967 där Sven B. Ek på uppdrag från kommunen skriver om hur byn Östra Torn såg ut och fungerade. Mycket intressant måste jag säga. I Ängelholm satte det sig en kille bredvid mig i tåget och jag undrade vem han var och han svarade någonting som jag låtsades att jag hörde men eftersom jag var helt döv på högerörat hörde jag ingenting. Jag antog i alla fall att det var Huttunen och det visade sig vara rätt. En kort stund efter att Huttunen klivit på upptäckte jag att jag tagit med mig min mammas plånbok och inte min egen. I min egna hade jag ett laddningskort till mobilen som var tom på pengar, två panodil och 450 kronor. I mammas plånbok fanns ungefär 30 kronor.

Efter lite trixande och knixande fixade mamma så att jag kunde gå och hämta ut 400 kronor på Forex. Jag ville inte slösa bort pengarna på onödigheter så det blev inga pengar till mobilen vilket jag kanske fick ångra lite senare. I Göteborg hittade jag och Huttunen genast en samling gubbar och de verkade ganska harmlösa allihopa. Till en början stod där mest människor man ganska snabbt kunde räkna ut vilka de var men sedan strömmade det in en del nonames som såg likadana ut.

Vi tog pungsvettsspårvagn till Kviberg där vi efter en liten promenad hittade den plan där en massa andra människor fanns. På avstånd såg de ganska atletiska ut i jämförelse med den brokiga spårvagnssamlingen och det stämde väl ganska bra överens med verkligheten också även om vissa inte direkt vara några greker. När vi närmade oss de förväntansfulla ungdomarna på planen sprang någon fram och kramade Nikki. Jag trodde förvånat att det var Morgul men det var det inte.

Vi gjorde upp lag och det blev så att jag fick spela i det röda laget. Jag lånade en Cantona-tröja som satt väldigt tight och anslöt mig till det mest otränade fotbollslag som någonsin ställt upp på en fotbollsplan. I målet hade vi Luff som snabbt visade sig vara typ bollrädd. Själv var jag trög, otränad och fick dessutom spela back där jag inte alls kan göra någonting då mitt gamla korsbandsopererade knä inte riktigt trivs med närkamper. Det var ganska väntat att Yorke skulle vilja spela defensiv mittfältare – han är den sortens människa – men han gjorde fan inte ett skit i rollen, vann inte en boll och såg mest bister ut över att ha hamnat i fettolaget trots sin egen i det närmsta anorektiska figur. Det vita laget med ungdomliga göteborgare körde över oss fullständigt. På mitten spelade Kim och Smuts tillsammans med Yorke och längst fram hade vi Morgul som visserligen hade ett riktigt bra tillslag och fin förståelse men som var allt annat än en speedkula.

Vi förlorade med 10-0 mot det vitklädda göteborgslaget som uppenbarligen var här för att spela fotboll, inte för att umgås. De var ungdomliga och vältränade och käkade upp oss helt enkelt. Bäst i vårt lag var kanske vår inledande avbytare och tillika fyllo, Verra.

Det svarta laget stod upp bättre mot de vita och jag tror till och med de vann. Taktiken var enkel där, Moridin och kattovisch gjorde allt jobb, Nikki stod på topp och väntade på bollarna och SirGrunge såg rätt fjantig ut när han hela tiden skulle analysera vad som hände och pekade och vinkade. Fast han slog rätt bra passningar och bjöd på en snygg glidtackling också om jag minns rätt. Huttunen såg rätt borta ut i skön Lerkot-anda fast med något bättre motorik medan stekarmålvakten mac var bergssäker.

När vi mötte de svarta gick det något bättre både för egen del och för laget. Vi förlorade med några färre mål och jag slog lite bra passningar och vann även någon boll eftersom jag helt enkelt gav blanka fan i att spela back. Tyvärr var vår målvakt fortfarande bollrädd, vårt lag fortfarande tjockt och långsamt och AIK-Kalle fortfarande sämre än Jose Mari på att göra mål så det gick ändå inte så bra ut. Vi förväntade oss lite att Yorke skulle lyfta upp laget men han var lika kass som alla andra bara det att han såg slank och mindre klumpig ut. Svartingarna vann dock återigen.

I matchen efter skulle vi möta de vita igen tror jag och det gick lite bättre. Vi släppte bara in två eller tre mål och jag stod i målet istället för att vimsa runt tillsynes utan mening på planen. Tyvärr saknade Smuts aka AIK-Kalle allt logiskt tänkande när han fällde en snubbe i vårt straffområde. Jag borde ha tagit straffen men det gjorde jag inte. I andra halvlek gick Yorke iväg och gjorde någonting annat och då såg vårt spel plötsligt mycket bättre ut. Morgul skapade chanser och AIK-Kalle brände. Kimzor hade några skott också och jag släppte bara in något mål till och gjorde ett par fina ingripanden.

I finalmatchen hoppade Yorke in i det svarta laget. Jag och Smuts kritiserade sveket högt och ljudligt. ”Vi behöver en till”, sa svartingarna. ”Jag!” ropade Smuts. Tss. Finalen vanns av det svarta laget efter en förlängning där Moridin tog tag i taktpinnen på riktigt.

Efteråt drog folk åt olika håll. Somliga drog till stugan med duschen medan jag, Grunge, Moridin och Katten drog hem till Katten. Efter att ha hängt där en halvtimme eller så drog vi iväg till pizzerian. Moridin, Katten och Sirgrunge tog med sina pizzor tillbaka till Katten medan jag bestämde mig för att hitta det andra gänget som antagligen skulle dra ut tidigare än kattungarna.

Jag slogs dock av faktumet att jag inte hade någons nummer så jag bad Moridin ringa mig när de kommit någonstans utifall att jag inte skulle hitta de andra. Jag gick in till stan eftersom jag inte hittade någon buss och sedan letade jag i kanske två timmar efter O’Learys där jag anade att någon skulle vara. Ingen var där, men den snälle dörrvakten släppte in mig i alla fall och jag tänkte att jag minsann lika gärna kunde grunda. Jag tog två öl och en konstig drink som var väldigt god och sen en öl till. Jag tittade på Roddick vs Johansson.

Av rädsla för att jag skulle spy efter alkoholen jag satt i mig drog jag ut vid tiotiden eller så. Jag vet inte riktigt vad jag gjorde för jag var ganska full men jag vandrade runt utan egentlig mening tills Moridin ringde och sa att de var på ”Gamle man eller något sådant”. Han var på Game port vid Saluhallen tillsammans med de andra så jag gick dit. ”Får jag komma in här?” sa jag. ”Det blir nog svårt i joggingbyxor”. ”Jaha far åt helvete då” sa jag och gick därifrån.

Jag var väldigt torr i halsen pga min förkylning. Jag bestämde mig för att helt enkelt försöka sova någonstans men det var väldigt kallt i busskurarna. Vid midnatt gick jag till stationen där jag tänkte försöka sitta så länge jag fick. En vakt kom förbi och sa att de skulle stänga redan tjugo i ett eller så och det var lite jobbigt. Jag försökte hitta ett annat inomhusställe att sätta mig på där man inte behövde så mycket pengar. Jag hade kanske trettio spänn kvar men skänkte bort femton till olika uteliggare så allt jag hade råd med var två burkar cola. En fick jag spara till morgondagen medan den andra slank ner direkt. Jag hittade ett ställe som hette Brunnsplatsen eller något sådant ganska nära centralen. Där trodde jag man kunde sitta hela natten men tydligen inte – ”vi stänger nu”, sa en vakt.

Jag gick omkring och undrade var jag skulle ta vägen för att inte frysa ihjäl. Moridin smsade mig och undrade var jag blev av men jag hade inga pengar på mobilen så jag kunde inte svara. Efter en tids letande märkte jag att en bussterminal sammanhängande med stationen hade öppet. Där var inte jättevarmt, men det var varmt nog så där tillbringade jag tiden mellan 2 och halv sju. Jag hoppades kunna sova lite där inne men så fort man la sig ner eller stängde ögonen lite kom det en vakt och sa att man inte fick ligga ner. ”Får man sova då?” sa jag. ”Ja, men inte om du ligger ner”.

De timmarna var fruktansvärt kalla, långtråkiga och halstorriga. De sista timmarna efter att stationen öppnat igen 6.30 gick dock relativt fort men tågresan hem var fruktansvärd. Jag var täppt i näsan, hade inte borstat tänderna på ett dygn och satt på ett trångt ställe bredvid diverse kärringar och mitt emot en argsint dansk. Jag försökte sova men det gick inte så bra även om jag nog lyckades sova bort en timme i alla fall. Jag behövde svälja hela tiden för att jag var så torr i halsen och det kändes som att dansken störde sig rejält på det. Dessutom hade jag fruktansvärt ont i hela kroppen vilket gjorde det ännu svårare att sova. När serveringsmongot kom förbi frågade jag om de hade gratis vatten och han sa kort och gott ”näe”. Jag ville inte brotta mig loss och besöka toaletten heller, det vore jobbigt för alla, så jag fick helt enkelt klara mig utan vatten.

När jag väl kom hem var jag en lycklig människa. När jag hade tagit av mig skorna upptäckte jag att jag hade fruktansvärt ont i fötterna och de visade sig vara helt kritvita, mönstrade och stenhårda på undersidorna så vi fick åka till akuten och kolla om vi behövde göra någonting med dem. ”Ett varmt bad och frisk luft” var tydligen lösningen. Efter några timmar började de också se normala ut igen.

Så gott som alla personerna på träffen var precis som jag hade väntat mig. Katten var lite mer öppen och glad än vad jag hade trott kanske. Nikki var rätt schysst. SirGrunge var så vackert småfjantig som bara SirGrunge kan vara. En överårig herre som med alla medel försöker stänga hårets öppningar och som tar allting utom människor på ett överseriöst sätt utan att någonsin bli otrevlig.

Moridin var rätt kul och blyg. Man trodde att han skulle vara lite mer typisk norrländskt inavlad och försiktig men han pimpade runt rätt rejält på spårvagnen tillbaka från Kviberg. Kimzor var kul och har uppenbarligen växt upp en aning de senaste åren, vilket han behövde. Yorke visade sig vara fylld med motsägelser och för antagligen sedan många år tillbaka en kamp i sin hjärna mellan alla hans olika personligheter. På det hela stora var han dock kul och trevlig med en bitsk underton.

Morgul såg ut som en typisk britt och sa inte mycket, vilket var väntat. Han såg ut att vara bland världens tre mest otekniska människor men visade tydligt att han inte var det ändå. AIK-Kalle var rätt kul och kändes som om han var mycket yngre än alla andra eftersom han var ganska lättägd och tunn. Trashbag måste verkligen sluta hålla på med det där stendumma jävla ansiktsuttrycket som man såg hela jävla tiden. Ett fucking pedofilleende som var gay och usch. Kolla lagfotot, han såg ut så hela jävla tiden, ibland ännu värre. Vafan.

De andra fick jag inte något starkare intryck av. Mac var stekig, Luff kändes som en snäll men mycket oanvändbar människa. Huttunen var ett litet, litet lamm i jämförelse med hur han är på IRC faktiskt, han var helt annorlunda mot på internet. Likaså Sillen som inte räds att komma med under bältet-kommentarer och som gärna jävlas i smyg. Han var en bra och stämningshöjande människa men han vågade fan inte öppna käften. Kanske hade han ingenting att säga utan sin gode vän Wikipedia.

All in all var det en trevlig dag som kunde varit mycket trevligare om omständigheterna varit bättre.

Emmaboda 2010

En efter en kom beskeden: ”jag ska också åka till Emmabodafestivalen”. Sevärda pinglor, galna dumjävlar och sköna lirare i en till synes härlig mix och i onsdags bestämde jag mig. Det var definitivt läge att sätta sig på ett tåg med Pidde och planka in på den festival som i efterhand bäst kan beskrivas som regnig tortyr för dräggiga ungdomar.

Vi tog tåget vid tjugotiden på torsdagen. Jag kom hem från en begravning vid 18.20, packade på tio minuter, tog bussen 18.32, köpte öl till mig och min reskamrat, innan vid slog oss ned på stationen. För att göra saker och ting billigare valde jag att bara beställa biljett sträckan Alvesta – Emmaboda. Resten hoppades jag kunna klara med Sommarkortet.

På tåget smed vi planer. Precis innan vi åkte sprang jag iväg till Malmborgs för att köpa en tåg att klippa upp gallret med men återvände med någon form av sorglig barnsax. Gamla mormor brukade ju förr om åren säga att man inte ska springa med saxar men den här jäveln var så harmlös att hon bara hade sagt ”du, du kan hoppa studsmatta med den jävla saxen for all I care” – att den saxen skulle kunna klippa sig igenom ens en glass känns helt osannolikt.

En annan plan var att likt Martin Rosén kasta upp en filt på taggtråden som prydde staketet, för att sedan klättra över och komma oskadd in på campet. Ett tredje förslag var att gräva sig under. ”Har du en spade?” frågade jag. ”Nä”, sa Pidde. ”En sked då?”. ”Nä men jag har en träslev”. Jag kliade mig i skägget.

Under den avslutande delen av resan fick vi sällskap på tåget. En schysst snubbe med röd keps hade sällskap med två unga damer varav en var en tystlåten blondin och den andra en helt otroligt dryg brunett som man till en början önskade livet ur för att senare på färden seriöst överväga att slipa den inhandlade saxen och göra jobbet själv.

Hur som helst så hade rödkepsen varit på Emmabodafestivalen många år i rad och han visste både vart vi skulle och hur vi skulle komma in. Den kvartslånga promenaden från stationen till festivalen blev dock tyvärr över timmen lång på grund av det blåsta ägghuvud till fruntimmer som skrek, ramlade, pissade, pratade, rökte spliff och allmänt tycktes önska att man för all framtid skulle komma ihåg henne som någon form av symbol för allt som är fel på jorden; cancer, barn som dör, pedofili, djurtortyr, kvinnomisshandel – åh gud ja kvinnomisshandel – högerpolitik, religion och allt annat dåligt i världen kändes liksom som hennes fel alltihop.

Efter många om och men kröp vi lätt och smidigt under ett staket. Jag hann gå ungefär tre meter innan jag insåg varför jag åkt till festivalen; en hel del skönt folk skulle ju vara på plats, och en av de skönare karaktärerna i den här staden är ju onekligen Hillevi Björn. Vi hälsade och jag gick och satte mig vid deras läger då jag såg att Pidde, rödkepsen, framtida yxmördaroffret och tysta blondinbruden hunnit springa iväg.

Det var en samling sköna typer i Hillevis läger. Alla var typ mellan tre och fyra år gamla och jag hade ibland svårt att relatera till deras snack om olika saker. Men de var absolut godhjärtade hela bunten och jag kände mig ändå tillfreds med mitt sällskap, trots att det inte direkt var den där vanliga hippieaktiga, kreativa ansamlingen av människor som jag annars mest umgås med.

Något tält hade jag inte med mig men det hade Pidde. Tyvärr tog jag hand om det när han bröt sig in på campingen så han var ganska desperat över att få tag på mig. Han ringde gång på gång och till slut stämde alla pusselbitarna överens och jag bar hans nybyggda tält på mitt huvud bort till langos-vagnen där vi bestämt oss för att träffas. Jag ställde upp hans tält och väntade i tio minuter på honom innan jag upptäckte att han stått vid vagnjäveln hela tiden och han hade helt enkelt undrat vilken jävla idiot som valt att ha sitt tält tre meter från en matvagn. Inte briljant resonerat när jag kort dessförinnan sagt att jag skulle stå med hans ”tälthelvete vid vagnjäveln” (det var inte så roligt att irra omkring där inne).

Han tog sitt tält och vi gick till ett annat camp där man behövde Emmaboda-band för att komma in, sades det. Där var en del människor jag bekantat mig med flyktigt, som den där sköna typen Malin Travaglia som ingen jävel kan säga ett ont ord om och den livlige Emilio som hörs och syns med sin Bloodhound Gang-röst och Getinge-leverne. Också Måns Jarlskog var där och han är en oerhört sympatisk filur jag sprungit in i några gånger utan att egentligen kunna greppa.

Jag sprang runt lite och hade det ganska trevligt med människorna omkring mig innan jag blev trött och bestämde mig för att slå mig ned med mitt liggunderlag under bar himmel. Trots folkhopen sov jag tämligen gott även om jag insåg att jag glömt min kudde, vilket gjorde att jag nyttjade min väska till den uppgiften.

Vaknade klockan nio på morgonen och såg mig omkring. Tre människor tycktes vakna. Dels en fet, hårig lurk vid namn Hampus som satt i sin tältmynning med butter min puffandes på cigaretter, dels två killar som beklagade sig över livets alla eländigheter. ”Hur är läget Hampus”, sa någon av dem varpå han mumlade någonting och stängde sitt tält. Senare kom han ut och satte sig ner på en boombox där han satt och såg eländig ut och spred en slags energi som gjorde att jag blev väldigt sugen på att hitta andra människor så långt bort som möjligt.

Så småningom vaknade även Pidde och vi bestämde oss för att kontakta Martin Rosén och hans gäng. Jag och Pidde promenerade in och satte oss för att chilla vid det hilleviska lägret jag hittat dagen innan. Hade det ganska trevligt innan det var dags för att möta upp med det gamla goa gänget. Vi gick för att hämta våra saker i Camp Tjock-Hampus då Pidde plötsligt bangade och bestämde sig för att stanna kvar.

Jag gick själv för att möta upp med folket vid den naturliga mötesplatsen langos-vagnen och mycket riktigt kommer snart Martin och Caroline gåendes. Det kändes som en slags lättnad att hitta människorna jag hör hemma bland och efter att ha köpt cigaretter åt framtida huvudpersonen Rasmus kilade vi iväg till lägret.

Där satt vi en stund innan Lehman Benson, av alla människor, kom insläntrandes med Rasmus. Vi hade det ganska trevligt – jag och Lehman upptäckte att vi nog i grund och botten är stöpta i samma form, med en hel del liknande excentriska drag som i vissa kretsar fått oss att framstå som några av de udda fåglar Lund har att erbjuda.

Sedan började det regna. Jag öppnade min väska för att plocka fram min kamera och upptäckte att jag någon gång på resans gång lyckats ha sönder en vintetra och därmed var allting i väskan väldigt, väldigt blött vilket fick mig att dels överväga självmord och dels få vissa vibbar åt vilket håll den här festivalen barkade.

Även om människorna i vårt läger var en samling härliga människor så kändes det i luften att samtliga vantrivdes lite grand. Vädret var eländigt, getingarna svärmade runt oss, dräggiga människor omgav oss och medan någon stackare kände sig sliten sedan gårdagen så kände någon annan – typ jag – att det var lagom roligt att vara bakis, seg och full på samma gång.

Jag och Martin var de enda männen i lägret. Nog för att brudarna runt omkring oss var ack så trevliga så trånade jag efter Max och Hermans finurliga, pojkaktiga, kaosartade upptåg och den sköna chilla stil som är Jonas adelsmärke.

Johanna Malmlöv drog iväg Carro (och därmed hennes vovve, Martin) för att titta på något band vid namn Waves. Deras musik gick ut på att varje låt inleddes med att de sjöng ”ouiouioui” innan de bankade och slet i sina instrument för att försöka åstadkomma någon form av organiserat oväsen som ackompanjerades av lite amerikansk falsksång.

Emellertid var det ändå värt det, för jag fick höra om de händelser som utspelat sig dagen innan. Den ofta ganska chilla duon Johanna & Lisa hade krökat rätt friskt och likaså den även normalt ganska spralliga Carro. Medan J & C sprang omkring och gjorde Emmaboda osäkert – männen låste in sina kvinnor och barn i hela byn och festivalarna såg oroligt på den alkoholfyllda kaoshärd de bägge damerna utgjorde – så hade Lisa en mycket romantisk afton med Lantmäteriet.

Detta Lantmäteri visade sig vara en mycket speciell människa. Han tycktes ha byggt sin raggningsfilosofi på att jämföra flickor med sirap och när inte det gick vägen så började han istället jämföra sig själv med sirap. Under fylleaftonen var Lisa lite för mycket på lyran för att kunna motstå detta underbara charmtroll och vem kan klandra henne, vi hade alla gjort likadant.

I nyktert tillstånd gick det upp för oss alla vilken kille det egentligen var. Han kom förbi emellanåt med ett löjligt leende och fnittrade som en sjuårig flicka som precis fått möta den där pojkbandsartisten hon kärat ner sig i. Med sin lökiga, smått homosexuella stockholmsdialekt förtrollade han oss alla. Vi funderade på hur vi skulle visa vår uppskattning för honom. Jag föreslog att vi kanske skulle elda upp hans tält medan han var i det, medan den mer sansade Martin föreslog en rad mer proportionella åtgärder som jag emellertid förträngde då jag hade fullt upp med att fundera över mord och bråd död.

Nu går vi händelserna lite i förväg men Lantmäteriet – som gav Lisa sitt flådiga visitkort fyllt med information som jag lovar bara var till hans nackdel – dök upp igen framemot kvällen. Han tittade på Lisa, som i vanlig ordning såg glad ut, och förklarade för henne att om hon tyckte att någonting var fel, så kunde hon alltid öppna upp sig för honom. Hon berättade att hon var rätt tillfredställd med livet och han sa att hon nog behövde ta en promenad med honom för kanske kände hon sig obekväm med att anförtro sina bekymmer inför de människor hon känt i flera års tid och då hellre ville dela sina tankar med denne fnittrande sirapsjunkie.

Givetvis var han sugen på att charma henne igen, trots allt var det med all säkerhet den finaste flicka han någonsin fått gå en promenad med. Han körde de vanliga tjejtjusartricken och alla vi killar vet precis vad det innebär: först går man omkring med ett bögigt leende på läpparna, sedan fnittrar man, sedan jämför man sig själv med sirap, innan man fnittrar lite till. Sedan är det dags för det tunga artilleriet: man måste naturligtvis referera till finkultur, i det här fallet Jönssonligan-filmerna, innan man bjuder damen på mat – det hör ju till.

Lantmäteriet ville bjuda Lisa på någon form av glass/chokladdränkt varm banan (vilket inte är en referens till någonting annat) och när hon avböjde frågade han om hon istället ville ha korv (vilket troligtvis heller inte är en referens till någonting annat). Sedan gick de tillbaka och Lisa gick till det tält där jag, Carro och Johanna roade oss med att diskutera Lantmäteriets liv och vanor. Då Lisa kom och berättade om sina nya upplevelser upplevde vi festivalens höjdpunkt: det var helt enkelt skitkul. Killen lär trots sina tjugofyra bast inte ha ett enda jävla hårstrå på bröstet och han lär trots sin pampiga utbildning inte ha en enda hjärncell i huvudet. En dumglad typ som var mycket enkel att skratta åt. Utan honom hade Emmaboda aldrig blivit vad det blev.

Men som sagt, vi gick händelserna i förväg. Vi tillbringade dagen med att segt och slött vandra från plats till plats. Medan det regnade låg jag och Martin i flickornas tält, drack alkohol och rökte cigaretter. Trevligt. På kvällen tog vi oss en runda förbi Camp Pidde, där någon dryg jävel vid namn Maurice bestämt sig för att bråka med någon annan dryg jävel. Den alltid hygglige och av alla uppskattade Måns Jarlskog fick gå emellan, även jag fick kliva in och berätta för de bråkande smågossarna att de kanske borde hålla käften för ingen av dem vill väl tvingas bort från festivalen.

Det var lagom kul i det stökiga, lökiga campet och nog borde hyggliga typer som Emilio, Pidde, Malin, Måns (med flicka) och några till (helst inte den där Hampus) stapplat sig över till den mer trevliga delen av festivalen. Nog för att de antagligen festade hårdare än vad vi gjorde – men det handlade knappast om platsen de befann sig på utan på människorna de är. Pidde är alltid party. Land down under liksom.

Sååå vi gick tillbaka. Någonstans mitt i det hela åt jag mat. Tog tre tuggor innan någon brud sprang på mig och välte ut min kebabtallrik. Lyckat.

På kvällen frågade jag människorna i vårt läger (ni vet, alla töserna och Martin) om hur de hade gjort om de fick välja; vara hemma eller vara på Emmaboda. Yeah. Vara hemma vann med hästlängder. Minst pepp på Emmaboda-livet var nog Johanna, tätt följd av Olivia – som var en relativt ny bekantskap som ändå får ses som en av de mest glädjande delarna med att jag ändå drog dit. Mycket trevlig tjej som trots sina sjutton bast var betydligt mognare i sinnet än en stor majoritet av festivalarna.

Sedan var det dags att gå och lägga sig, inte särskilt långt efter midnatt. I och med att vädret var rätt instabilt gick jag och la mig i Lisas & Johannas tält. Bra så, tänkte jag. Sova gott i ett varmt tält och vakna och vara pepp dagen därpå.

Men ödet ville annorlunda.

Vid tretiden anländer nämligen ödet – mer känd som Rasmus – och han kliver in i tältet, där han verkligen inte hör hemma eftersom att han har ett eget tält någon annanstans, varpå han säger ”nä, nu orkar jag inte mer” och somnar med halva kroppen över min kropp och med resterande del av kroppen i det utrymme som fanns mellan mig och Johanna.

Jävligt obekvämt tänker jag, men det ska väl gå och sova ändå. Då börjar han istället snarka som en jävla galning och jag känner mig omedelbart orolig att flickorna kanske ska tro att det är jag som är en så pass medioker sovare. Hur som helst så ligger jag där i en timme och lyssnar på hans snarkningar och överväger vid ett flertal tillfällen att vidta drastiska åtgärder. Tänker att festivallivet är hemskt och att det aldrig kan bli värre.

Då börjar idioten att spy.

”För helvete Rasmus!” ropar Johanna.

”Rädda vad som räddas kan”, säger jag.

Han är lyckligtvis – för min del – vänd mot stackars Johanna, som drabbas värst av det som inträffar. Jag och flickorna rusar givetvis ut ur tältet snabbt som fan. Vi lyckas rädda det mesta, men en del kläder är nerspydda och Johannas liggunderlag är bortom räddning.

Vi överväger hur vi ska göra. Lisa erbjuds plats i Olivias tält. Johanna får plats i Martins. Jag lägger mitt liggunderlag på marken och förbereder mig på en andra natt under bar himmel. Men då ställer Johanna den bevingade frågan: ”när går första tåget?”. Snart är projektet igång. Till en början är jag och Johanna mest pepp på att dra men snart ansluter sig också Lisa och Olivia till skaran.

Jag och Martin lyfter ut det nerspydda liggunderlaget och han bär bort det dit det hör hemma – i Lantmäteriets läger. Jag och flickorna packar våra grejer innan vi drar iväg vid sextiden. Det är en trevlig promenad trots allt, vi håller ganska god min och äter bland annat frukost inhandlad på Konsum-butiken vid stationen.

Tåget går tjugo i åtta och vi ger oss av trots diverse klydd med biljetter och sånt – Emmabodas något övergivna tågstation innehåller nämligen hela en biljettautomat som naturligtvis gick sönder efter att blott Johanna fått sin biljett.

Resan hem var väldigt trevlig och jag måste säga att jag tackar damerna för det goda resesällskapet.