Utseendets betydelse i litteratur och verklighet (lätt och korrekt att blanda ihop)

Någon gång i tiden, långt innan Gudrun Schyman kom och berättade för oss hur saker borde vara, insåg kvinnorna att i ett stenålderssamhälle där männens överlägsna fysik också innebar en överlägsenhet i kampen för överlevnad, kunde det minsann lämpa sig att på något vis locka till sig den starkaste och händigaste av män. Men hur skulle de egentligen skilja sig från mängden? Hur skulle de fånga den allra störste mammutjägarens uppmärksamhet? Genom skönhet naturligtvis. Utseendet är en av de många saker som får oss attraherade av varandra. Ska man både få den bäste mammutjägaren och dessutom fortplanta sig så gäller det att ligga i, för alternativen är många. Det vet de minsta av fåglar, med alla sina lockrop och färgglada skrudar.

På den gamla goda tiden var problemen med att välja fel inte så mycket en fråga om status utan mer om det praktiska. Med tidens gång, och det märker vi inte minst i Murasaki Shikubus text, kom klasskillnader att spela en större roll. För kvinnor kom utseendet att spela en avgörande roll för i vilket samhällsskikt de kom att placeras in i. En ful, fattig flicka hade inga som helst möjligheter att nå någon högre status medan ett vackert ansikte, för att inte tala om kroppen – oooh, the body – kunde vara en räddningsplanka även om en högt uppsatt man egentligen förväntades förena sig med en kvinna från en fin familj.

Kvinnans utseende har alltid betraktats som ett bra ämne att skriva och dikta om. Kurvorna, håret, nättheten – i vissa texter framstår det som om det som skådas också är allt som finns att se. Kvinnan och hennes utseende går hand i hand, omöjliga att skilja dem åt, och är en tydlig kontrast mot det fokus som läggs på mannens handlingskraft. Visst, det finns exempel på män som beskrivits som såväl vackra som fåfänga – ett exempel är Adonis – men det är väldigt sällan huvudfokus till skillnad från hur det ofta ser ut när det skrivs om kvinnor.

Ett tjusigt utseende har nästan alltid, oberoende av kön, ansetts fördelaktigt och som en symbol för fruktbarhet. Den negativa aspekt som då och då återkommer är avund- och svartsjuka. Förr i världen tycktes bråd död vara ett ganska vanligt resultat ifall sådant uppstod. I mer moderna skrifter är konsekvenserna också mer moderna. Är du en handsome motherfucker kanske du i stället får finna dig i att vara utfryst av människorna omkring dig.

Hur har saker då blivit på det här viset? Varför är kvinnors skönhet ett så vanligt diskussionsämne i litteraturen medan det är betydligt mer sällsynt bland män? Svaret är enkelt: det är som det är i verkligheten. Kvinnor ägnar uppenbarligen genomsnittligt betydligt mer tid och pengar på sitt utseende än vad vi män gör. Tro fan att det märks. Tro fan att någonting som är en så stor del av deras liv också blir ett betydande ämne när man diskuterar det kvinnliga könet. Att framhäva det estetiska är ett enkelt och praktiskt sätt att vinna fördelar i en värld som i grunden anpassats för oss män och våra intressen. Dessutom är det ett välkänt faktum att är man inte stor och stark så är det bäst att försöka framstå som söt och snäll, vilket också är vad som händer – även om somliga försöker frångå det. Pussigullgullgulll liksom. ”Du må vara en naughty girl men jag kan krossa dig, döda dig, våldta och lemlästa dig om du inte finner dig i att det är min värld och anpassar dig till det faktum att det är jag som har makten”. Det är inte synd och skam alla gånger. Det har sina fördelar för båda könen. Men det är en annan historia som borde omtalas på annan plats.

Girl Power

Igår berättade en vän för mig att han lämnar Lund. Han ska flytta till Malmö om tre veckor. Anledningen är lika enkel som svår, i januari gjorde han slut med sin flickvän och blev ganska omedelbart kär i en annan tjej. De hade sex, umgicks en hel del och efter en månad eller så förklarade han sina känslor för tjejen. På fester och liknande där de båda umgicks gick det inte att missta hans känslor, de stora svarta pupillerna svallade över av virvlande kärlek och han såg mer lycklig ut än han gjort på mycket länge. Men det syntes också på henne att hon var något frånstötande, glad och munter förvisso men ointresserad av att kyssa honom när han närmade sig. Jag fick onda aningar. Så berättade han då alltså om hur han kände för henne och nog fick jag rätt – hon kände inte likadant.

Då de båda bor på samma studentnation har det blivit en jobbig sak för honom att hantera det. Att flera dagar i veckan springa in i den människa han känner så mycket för och veta att känslan är och förblir obesvarad är en tuff sak för vem som helst. Tankar på att fly landet eller rentav livet flyter genom huvudet i de värsta stunderna och den studentikosa kulturen med sin känsloförstärkande sprit är en försvårande fortsättning av det som redan tidigare varit ett problem.

Efter tjugo år i den stad där han fötts ger han alltså hellre upp den trygghet och avskärmar sig så smått från den vänskapskrets han byggt upp snarare än att tampas med känslorna för den här flickan. Och han är långt ifrån den förste att känna på det sättet.

För egen del tog det slut mellan mig och min senaste flickvän tidigare i våras. I skrivande stund var det för några månader sedan. Hon blev snart kär i en annan av mina vänner och sedan dess har det umgåtts mycket, haft sex och upplevt att få vara nykär, en stark kontrast mot min egen position i den slemmigaste rännstenen. Tyvärr är det ju ofta så att man förblindas av att vara nykär. Man blir hänsynslös och oförstående till den som inte själv svävar på små moln. Om man befinner sig i den situation som hon gör är det lätt hänt att man gång efter annan trampar på sin förre älsklings tår, utan att bry sig om det samtidigt som hon förvånas och äcklas över mitt förargade och sorgsna sätt att reagera.

Jag är envis och temperamentsfull i mitt sinne. Att vinna är varje gång en enorm glädje och en förlust är det omvända fast än värre. Tanken som cirkulerar i huvudet, utan att jag vågar erkänna det för någon, är att fly landet, bli en starkare och bättre person och ta tillbaka den där tjejen som jag njöt så mycket av att se lycklig i mitt sällskap, men som jag nu har svårt att unna någon lycka alls.

På 1920-talet så myntade författarinnan Elinor Glyn termen ”it girl”. Hon skrev då om den vackra skådespelerskan Clara Bow som medverkade i en film med just namnet ”It”. Som man kanske kan förstå med omedelbar klarhet så handlar det om en särskild specialförmåga, att en tjej har Det som gör henne mer attraktiv, intressant och framgångsrik än gemene kvinna. Hon är helt enkelt på ett överlägset plan, som gör att hon utan problem kan tilldra sig vilken man som helst som genom magnetisk kraft.

Det är ingen slump att ”it boy” är betydligt mindre vanligt förekommande. Förvisso finns det en del män med charmerande tatueringar, ådriga underarmar och en fingerfärdighet på gitarren som ger närmast varje flicka stora skälvan, men skillnaden är ändå uppenbar. En ”it girl” behöver ingen status, inget kändisskap eller någon speciell förmåga inom någonting annat än att vara ”it” för att ändå ha Det. För henne är det den kraften som tar henne långt, medan det för en ”it boy” är det som tagit honom långt som ger honom Det.
Åtskilliga äldre böcker handlar om män som genom ridderlighet och mod försöker vinna flickor som hamnat i svåra situationer, kanske är hon gift med en buffel som bara ger henne olycka eller också har hon kidnappats av något rövargäng med otrevliga intentioner. Det finns en och annan som skulle säga att den överlägsna makt tjejerna nu fått är en slags utveckling av det. Förr om åren var det vi män som regerade och kunde med vår förmåga kämpa oss till precis det vi ville ha, medan det nu i allt större utsträckning är tjejerna som bestämmer om någonting ska vara eller lämnas däran.

Frågan är emellertid om det ändå inte alltid varit så. Mannen har genom tiderna setts som det starkare könet, överlägset i såväl fysik som status och inflytande. Men ändå har alla dessa ridderliga äventyr någonting gemensamt och det är att männen i berättelserna står för en betydligt större ansträngning än de kvinnorna de hänger sig åt. Don Quijote red plats och rike runt för att försöka vinna den söta Dulcinea medan hon gott kunde sitta och välja mellan de många friare som dök upp. I en forntida berättelse kunde situationen aldrig varit den omvända. Att en kvinna stångar sig blodig och slåss mot väderkvarnar för att vinna någon tjusig gentleman känns fortfarande avlägset.

Men visst har det funnits berättelser där kvinnor försökt vinna till sig män, dock nästan aldrig på liknande vis. Istället har det handlat om triangeldraman, snåriga rävspel och taktiskt prat bakom ryggen på den ene eller den andre och mycket sällan får man intrycket av att det skulle vara en lika stor ansträngning som för dessa äregiriga män som är beredda att sätta livhanken till för att vinna en kvinnas hjärta. Ty för kvinnor tycks det för den cyniske mannen vara en naturlig del av kvinnligheten att genom fula tricks ta sig dit de vill. Och det som är naturligt för människan är sällan heller något problem för densamme.

Trots det har nog en hel del förändrats genom åren. Det kapitalistiska samhället med pengarna i fokus har genom tiderna växt fram allt starkare och den välvilja som tidigare togs emot som just det är numera ett potentiellt tillfälle att utnyttja någons uppoffrande attityd.

Det bästa med att ingå i en relation är förmodligen akten att skeda. Det innebär att den ”stora skeden” håller om den ”lilla skeden” som ligger med ryggen mot sin beskyddare. För i grund och botten är det därifrån det måste härstamma. I de farliga stenåldersgrottorna kunde ju inte männen låta kvinnorna ligga exponerade med sin underlägsna fysik och riskera att de hamnade i slagsmål med någon mammut eller sabeltandad tiger, utan mannen fick ta sin mer bastanta kroppshydda och använda det som ett slags skydd för kvinnans mentala och fysiska trygghet.

En majoritet av jordens befolkning är heterosexuell. Det innebär bland annat att män uppskattar kvinnlighet och att kvinnor uppskattar manlighet. En starkt förankrad manlig sida är att vara stor, mäktig och stark i sitt självförtroende, medan det är desto mer kvinnligt att vara nätt, vänlig och undergiven. Tids nog uppfattade nog de här stenåldersmänniskorna att skedandet var ett utmärkt sätt att ge utlopp för sin sexualitet. Männen fick känna sig som riktiga män i sällskap med en riktig kvinna, och kvinnorna fick känna sig som riktiga kvinnor i sällskap med en riktig man.

Men i dag finns det inga sabeltandade tigrar att oroa sig för. De flesta som fanns har dött för länge sen och de som möjligen fortfarande kan tänkas leva har dragit sig tillbaka till en plats där ingen längre stöter på dem. Skedandet är numera en akt som är strikt trevlig, kan man tänka sig, och dessutom en väg för båda parterna att nå dit de vill komma. Kvinnor låter sig lindas in i den värmande tryggheten för att ge signaler kring att de faktiskt är maktlösa och behöver en varm och trygg man omkring sig. Lika mycket som det är en trevlig akt är det säkert också en falsk handling. Medan han doftar i hennes hår och njuter av känslan funderar hon slugt på vad hon kan få ut av det hela. Möjligen kan hon dagen efter få frukost på sängen för att hon varit så mysig. Det är bra, för då slipper hon göra frukosten själv, resonerar hon. Kanske kan hon få mannen att tro att hon gillar honom mer än vad hon i själva verket gör, vilket kan agera som genväg till sexuell njutning eller varför inte en gentlemannamässigt korrekt gest i form av en god middag på någon restaurang som hon kanske annars inte hade haft råd att äta på.

Skedandet är en viktig del av kvinnans kameleontmetoder. De förklär sig som undergivna och maktlösa men gör det i själva verket bara för att manipulera till sig mer makt. Det är ett väldigt vanligt fenomen. Det finns fler exempel på när kvinnor försöker understryka att de har saker som män verkligen vill åt, men som de måste jobba nästan slaviskt för att få komma åt. Som när man säger att man var och pissade i busken och den snabba, väntade kommentaren är att ”hihi, sånt är inte så lätt för mig som är tjej”. Det betyder i mer klara, mindre kvinnligt indirekta ord att ”kom ihåg vad jag har innanför trosorna, och fundera på hur du ska anstränga dig för att nå dit”.

Just den sexuella biten är mannens svaga sida. Det är en anledning till bristande självförtroende, ändlöst trånande, skrämmande frustration och destruktiva tankar. Jag drömde en natt om en kille som hade tillgång till sin före detta flickväns hemliga blogg, som bara han själv och ett par nära vänner fick läsa i. När det hela tog slut och hon blev ihop med en gammal vän till honom, så glömde hon dock att ta bort sin gamle pojkväns rättigheter att läsa bloggen. Följden blev att han, som aldrig lyckats ge henne en orgasm, tittade in då och då, för att stilla sina mörkaste fantasier om vad som kunde inträffa just medan han satt och stirrade ner mot sitt smutsiga golv och funderade över sitt liv, som just blivit så tomt. Så en natt läste han ett nytt inlägg, där hon beskrev vilken fantastisk älskare hennes nye pojkvän varit, medan hon förklarade att hon tidigare trott det var något fel på henne själv, men att hon sedermera förstått att det bara var hennes expojkvän som var liten, tafflig och oattraktiv.

Hade det varit jag själv – vilket det mycket väl kunde varit i drömmen, även om jag inte minns det precis som att det var jag – så hade jag i mina mest sårbara stunder cyklat raka vägen till en hög byggnad för att skamlöst och utan ångest slänga mig ner från balkongen eller än hellre taket.

Vi män är mer känsliga än det verkar. Antagligen ofta mer känsliga än vad dessa kvinnor är. Trots allt är det de som är sockersöta, mjuka och kramiga, egenskaper som känns minst sagt sympatiska och viktiga för att en normal människa ska kunna sakna det. Vi män är ofta mer kantiga, burdusa, till synes en aning ointresserade av det där kärleksosande. Nog kan man långt där inombords föreställa sig att sådana egenskaper egentligen är ganska lätta att klara sig utan.

Kanske är det därför som fler tjejer kan frigöra sig och ligga runt så flitigt. Det sägs ju utanför de akademiska kretsarna att tjugo procent av killarna ligger med åttio procent av tjejerna. Av det kan man dra slutsatsen att det finns finns relativt få killar som är mycket lättfotade, medan det finns relativt många tjejer som är något så när lättfotade. Man kan utefter detta också gissa sig till att tjejerna är betydligt mer kräsna än vad killarna är när det kommer till vad de är ute efter. De resterande åttio procenten av killarna lär nämligen knappast bestå av idel sexvägrare.

Men den kvinnliga makten, var kommer den ifrån? Hur kommer det sig att samhället i Darwins anda anpassat kvinnorna för att besitta denna kraft? Det är egentligen fullt logiskt. Förr i världen var fysiken det absolut viktigaste och det är den front där kvinnor otvivelaktigt är underlägsna männen. För att inte nedgraderas till slavande barnafödandemaskiner och för att få ett eget, värdigt liv blev kvinnorna tvungna att utveckla en slags förmåga att trots sin underlägsenhet kunna styra saker dit de vill. De utvecklade en känsla för det manipulativa, såg en dittills oupptäckt fördel i estetikens makt och utvecklade en mer fördelsanpassad social förmåga snarare knuten till vad som kunde tänkas gynna dem bäst snarare än vad som var den faktiska sanningen i alla lägen.

I dag är fysik mindre viktigt, men precis som att män fortsatt är överlägsna på den fronten, är kvinnor fortfarande överlägsna på sin egen front. Samhället utvecklas i en mycket snabbare takt än vad vår art gör. Att fler och fler kvinnor hittar in i styrelser och liknande är bara början på det som komma skall. Snart blir vi män deras grävskopor, vi står för det hårda arbetet medan de likt förmän stirrar ut över oss från sin skyskrapa och skrattar gott över den makt de har över oss, hur de kan få oss att göra precis vad som helst.

Om någon speciell, om något speciellt

Jag och Magnus hade bestämt oss för att träffas utanför café Ariman klockan fem i tio. Det är inte något tillhåll jag normalt hänger på, snarare försöker jag undvika det genom att alltid leta upp någon fest eller, i värsta fall, annan bar. Den här gången var det emellertid inte möjligt, Ariman är den enda baren i staden som ens överväger att ha öppet efter tio på en måndag och då en öl i allra högsta grad var nödvändigt för kvällens utveckling gick vi och satte oss på en av de träiga gamla stolarna som stått där och förfallit sedan stället byggdes för tjugo-trettio år sedan. Som vanligt på Ariman känns det som att sitta i en knarkarkvart på Linero, väggarna är fula och smutsiga, akustiken är så löjligt centrerad och enerverande att det krävs en brutal, oförstörd basröst för att lyckas bryta igenom tonerna av pissig åttiotalsrock.

”Fixar du öljäveln så försöker jag få av mig jackan så länge,” ropade jag, ”och glöm inte, ta en Chimay som vanligt, det är det enda som fyllar lite här.” Magnus gick iväg och jag försökte få av mig min jacka med anledning av den luftkonditionsfria, koldioxidtunga luft som försöker göra sitt bästa för att kväva en.

Det går ovanligt snabbt att få sin öl, kanske för att det är måndag. Magnus kommer med en Chimay till mig och en Newcastle Brown Ale till sig själv. Ariman är, trots sin proggiga attityd och popularitet, ett av de dyraste ställena i staden och det är en av de huvudsakliga anledningarna till att jag normalt håller mig borta.

”Vem stod i baren?” frågar jag.

”Tvångsproggaren, som vanligt” svarar Magnus.

Tvångsproggaren är en snubbe som nästan alltid står i baren, dag som natt. Han börjar nog i rask takt närma sig fyrtio men behåller sin hårda, tydligt sjuttiotalsinspirerade look, och varje gång man beställer något av honom ser han lika besvärad ut. Jag och Magnus har kommit fram till att det är för att han inte orkar längre, egentligen vill han bara ha ett kontorsjobb på Ideon och när dagen är slut vill han köra hem i en Volvo till sin fru, sina två barn och sin hund. Men nej, han är fast. Tvångsmässigt klär han sig likadant som han alltid gjort. Tvångsmässigt går han varje dag till jobbet med förhoppningen att någonting för en gångs skull ska bli som på den gamla tiden, då han kunde stå i baren och tjattra med någon jämnårig kund i flera timmar. Det blir aldrig så och när han på kvällen somnar i sin ensamma, tomma etta funderar han på att ta livet av sig, för det är så tråkigt och inget händer. Men så bestämmer han sig för att sova på saken, och då han vaknar är tankegångarna försiktigt optimistiska. ”I dag är en ny dag, en ny chans”.

”Fick han några mynt i dricks då,” undrar jag, ”han kan gott behöva det nämligen. Varken du eller jag önskar väl livet ur honom?”

”Nej, han fick ingenting,” svarade Magnus rappt och känslokallt. ”Ölen är för dyr och förresten så vet både du och jag att han skulle ha det bättre död och begraven.”

Men det är inte för att prata om Tvångsproggaren som jag bett om att få träffa Magnus, ty den mannen har vi talat alltför många gånger om. Istället har jag valt Magnus som min kamrat för aftonen på grund av hans kunskaper inom kvinnor och deras beteende. Det vore kanske fel att utmåla honom som någon form av guru på området, men faktum är att han är den ende i min bekantskapskrets som aldrig blivit dumpad, som alltid spolat tjejerna innan de haft en tanke på att spola honom. Han vet hur de fungerar, hur man får deras tillit och vad de behöver äta för att inte utveckla läskiga sjukdomar.

”Vad har du på hjärtat Simon,” börjar Magnus och tar en klunk av sin ale, ”är det kanske så att du blivit dumpad igen? Av vem? Eller vad? Eller har du någon ung dam på gång som du inte riktigt vet hur du ska ragga upp? För det handlar väl om flickor, annars hade du väl inte ringt mig?”

”Äh, vi pratar väl om annat också”, försökte jag ursäkta mig, ”men den här gången handlar det faktiskt om en kvinna. Jag har inget direkt behov av att förföra henne eller så, men hon är intressant, och jag vill förstå henne.”

”Sätta på henne?”

”Förstå henne!”

Jag gick fram till baren och bad dem sänka musiken en aning. Tvångsproggaren muttrade något och gjorde en knappt synbar och helt ohörbar justering av ljudet. Ironiskt gav jag tummen upp och gick och satte mig igen.

”Jo, det är så här. Jag har lärt känna en tjej från Malmö, eller faktum är att hon kommer från Hjärup från början. Hon fick stryk av sin farsa hemma i Hjärup och en kompis erbjöd henne någonstans att bo, så hon flydde illa kvickt. Men hon är märkt av sin uppväxt så klart, hon lider av dåligt självförtroende, alla möjliga psykiska besvär och är ganska svår att hantera. Jag vet, alla kvinnor är som felkopplade datorer och man får inse att det krävs en femårig ingenjörsutbildning för att få musen att fungera, men det här är något extraordinärt. Det är så svårt att öppna upp henne, chassit sitter stadigt fastskruvat så att säga och man förstår att även om man får upp det så är det alldeles för komplicerat där inne, även om en datorintresserad kille som jag själv säkert skulle bli mycket nyfiken på alla små… kretskort och allt vad kan vara.”

”Det var den absolut fulaste och sämsta metaforen jag någonsin hört” sa Magnus utan så mycket som ett leende på läpparna.

”Det är möjligt. Jag vill i alla fall bli hennes vän och komma henne nära,” sa jag i ett försök att göra diskussionen mer seriös. ”Har du några förslag på hur jag ska göra?”

Magnus tog ett djupt andetag och tittade fundersam mot det fula innertaket. ”Du måste knulla henne” sa han sedan. Han såg min skeptiska min och utvecklade sitt resonemang: ”Så här är det, om du inte knullar henne kommer du att gå omkring hela tiden och undra hur det vore att knulla henne. Och om man hela tiden tänker på det viset finns det ingen möjlighet att vara en god vän. Vill du vara hennes vän får du alltså lida lite. Det finns inga genvägar.”

”Men,” började jag, ”bara för att du går omkring och tänker på sex behöver ju inte det innebära att alla gör det. Jag tror det skulle gå alldeles utmärkt för mig att bara känna henne som en vanlig vän.”

Magnus hånflinade bara. ”Du är så jävla löjlig. Det är precis sådan skit folk säger i dåliga Hollywood-filmer. Bara erkänn. Samma sak gäller för dig som för alla andra. Det går inte att vara nära vän med en attraktiv tjej utan att börja fantisera om henne. Det gäller säkert omvänt också, känner hon att hon vill ha dig som vän kommer hon börja fingra på knappen till tankarna på dig. Det är så människor fungerar, vad ska jag säga för att du ska förstå?”

Magnus höga tonläge har lockat till sig blickar och öron. Jag ser mig omkring och det är få som pratar. Nästan alla sitter och lyssnar på vår konversation, vilket nu blivit möjligt då någon lugn våldtäktsmusik spelas på acceptabel volym. Vissa ser fascinerade ut, vissa ser irriterade ut och två småtjejer som sitter närmast fönstret rodnar av Magnus språkbruk.

”Där har du några som ser ut att vilja bli vän med dig” sa jag och tittade kort mot de fnittrande lillbrudarna.

”Hör ni flickor! Lät det lockande att ingå i min umgängeskrets?” ropade Magnus käckt.

Sen vände han sig mot mig igen, bytte min och tonläge och började prata. ”Du, lyssna jävligt noga nu,” sa han, ”så här ligger det till; kom nära henne, var fysisk med henne. Kramas mycket, pussa henne på pannan, lägg armen runt henne. Gör det naturligt. Sedan ser du till att någon gång komma henne riktigt nära och visa vad du vill, helst när ni är lite lulliga båda två. Smek hennes höft, kanske en hand på hennes röv. Gör hon ingenting för att hindra dig så kyss henne på halsen – försiktigt, inga jävla sugmärken – tycker hon om det så är det bara att köra vidare. Sen har ni sex och du säger att det var trevligt, men att ni inte ska fortsätta, eftersom att er vänskap är viktigare än något annat.”

Tvångsproggaren börjar städa undan. Det är snart dags att gå hem, Ariman stänger förvisso senast i staden, men det betyder inte så mycket en måndag.

Jag bestämmer mig för att följa Magnus råd. ”Okej, då kör jag på det, men jävlar vad jag kommer döda din familj om du har fel,” sa jag.

Vi går ut genom dörren, tar våra cyklar och ska precis till att försvinna iväg åt olika håll då Magnus har en sak till att säga.

”Jo, för helvete – ge henne inte en massa orgasmer och skit. Då blir hon aldrig vän med dig för då är det för lockande att brotta ner dig i sängen och slita av dig kläderna och så funkar inte vänskap. Gör ett hyfsat jobb så att hon inte tappar respekten för dig, men inte bättre än så.”

Jag tackade för tipsen jag fått under kvällen och bestämde tyst för mig själv att aldrig någonsin ens överväga att följa dem.

Ett helylleinbrott

För en vecka sedan var jag helt säker på att jag aldrig gjort ett inbrott, men efter en incident förra lördagen är jag inte riktigt lika säker längre. Tidigt samma dag hade jag i vanlig ordning genomlidit ännu en knattelagsträning, något man allt annat än älskar i slutet av november. På bilfärden hem hade jag noterat ett hus med träluckor fastspikade över fönstren och samma minut som jag för första gången i mitt liv upplevde någon form av äventyrslusta bestämde jag mig för att jag skulle ta en närmare titt på det där huset, som inte låg alltför långt bort, från mitt hus räknat.
Jag ringer några kompisar. Först och främst Jörgen, min trogne kompis som sin födsel mot åttiotalets slut till trots är väldigt, väldigt sextiotal med sin Beatles-aktiga frisyr och eviga haschrökande. Jag ber honom ta med sig några verktyg; vilka begriper han själv, han är ingen idiot direkt. Därefter ringer jag Thomas som kan vara bra i sådana här sammanhang med sin händighet och arbetsmoral. Han tackar också ja till att komma. Då Ludvig åtagit sig att laga mat till familj bestämmer jag mig för att bjuda in Rick istället. Han är förvisso helt inkompetent när det kommer till det mesta, men han är säkert kapabel till att stå och lysa med en ficklampa eller hålla utkik eller något i den stilen. Bära packning kanske.

Vi samlas i min trånga, kattskitsstinkande hall och bestämmer oss, trots stanken, för att vi behöver lite proviant på vägen dit. Jörgen har med sig en väska av imponerande mått och Thomas har klätt sig i svarta byxor, svart t-shirt, svart läderjacka och svart mössa vilket skapar en viss stämning och förväntningarna är rätt stora. I butiken som ligger här i närheten köper vi diverse godsaker att ta med oss på vår färd. Jag har redan ätit, men Jörgen verkar hungrig (manchis?) och köper en sockerkaka, två äckliga sandwichar och en fanta. Thomas köper någon slags fiskbaguette som stinker så illa att kassörskan ryggar undan, trots att den är hårt inplastad och därmed inte borde lukta så mycket. Rick har naturligtvis inga pengar och inte modet att låna några heller, så han får gå hungrig.
Halvvägs dit har Rick lyckats tillskansa sig ungefär hälften av provianten genom att spela på Jörgen och Thomas sympatiska sinnen och jag är inte mer förvånad än någon annan. När vi väl kommit förbi den ganska vältrafikerade Utmarksvägen har vi samtidigt också passerat gränsen där stadslivet slutar och lantlivet börjar.

Vi känner på dörren och den är så låst som en dörr kan bli. Thomas skruvar loss handtaget och vi andra undrar tyst inom oss hur han hade tänkt sig att det egentligen skulle ha någon effekt. När Thomas efter några minuter är klar med skruvandet inser han även själv att han inte förstår någonting om hur det här med dörrar och lås fungerar.
Istället bestämmer vi oss för att försöka ta oss in genom att krossa ett fönster, men problemet är att vi inte når upp dit och att det sitter stora träplattor för rutorna. Vi går till baksidan, där man i alla fall inte kan se oss från vägen, och hittar en gammal rostig stege. Jag hinner ställa tillrätta stegen (som jag hade tänkt mig att Thomas skulle klättra upp för) när Rick plötsligt upptäcker att det faktiskt finns ett källarfönster man kan bryta sig in i. Glad i hågen skruvar Thomas loss de tjugotalet skruvar som håller fast träplattan. Jag tycker nog att det vore en aning synd att förstöra ett fönster eftersom det känns så olagligt, men antar att det inte finns någon annan utväg.
– Der ut som att man kan öppna fönstret inifrån bara genom att knuffa, konstaterar Jörgen.
– Borde det inte gå utifrån då? frågar jag och trycker försiktigt på ovandelen av fönstret.

Tada, det öppnar sig, och vi klättrar in en efter en, somliga mer smidigt än andra, medan Rick får stanna kvar och vakta på utsidan. Källaren visar sig vara det finaste i hela huset. Vi hittar en soffa och ett par fåtöljer och på en hylla har någon ställt en vinylspelare och en gammal tv-apparat. Vi bestämmer oss för sno med oss den förstnämnda, som vi langar ut till Rick på andra sidan fönstret. Det finns en trappa upp till första våningen, och även om jag inte är någon större fantast av trappor i föruttnande hus kändes den helt okej, och vi kom upp i ett kök som såg ganska slitet ut. Ett rinnande läte hördes och eftersom nerverna är på spänn fick jag för mig både det ena och det andra innan Jörgen förklarade att det minsann inte var översvämning i någon del av huset eller ens någon som glömt att stänga en kran, utan det var helt enkelt elementet som stod och lät.

Bakom ett par röda skåpsluckor i köket fann vi smutsiga, högst ordinära kläder och flera, dessvärre tomma, spritflaskor. Precis intill köket hittar vi ett badrum där det bara finns en gammal rakhyvel. Inte mycket att hurra för oavsett om man ser det som ett äventyr eller ett inbrott. Thomas pekar mot hallen och där finns trappan upp till andra våningen. Han går nervöst upp och jag går strax efter, men stannar ungefär i mitten av trappan medan jag låter Thomas genomsöka ovanvåningen. Han hittar ingenting alls och vi bestämmer oss för att gå ner i källaren igen.
Där står Rick och tittar in på sitt spöklika, oskyldiga sätt med sitt långa hår, klena ansikte och stora glasögon. Som att möta döden, notera att han lever och sedan börja undra hur det egentligen ligger till. Vi andra klättrar ut igen och Rick vill gärna klättra in så då får han göra det. Naturligtvis kommer han inte in utan att ha sönder hela fönstret, som vi sedan lägger åt sidan. Han tittar runt lite i källaren men vi orkar inte vänta på att han ska kolla runt överallt så vi kallar ut honom och börjar gå tillbaka.

Vi turas om att bära vinylspelaren på vägen tillbaka till mitt hus. När vi äntligen kommer hem märker vi direkt till vår besvikelse att den inte fungerar. Vi börjar spekulera kring om man skulle kunna koppla upp den mot internet och vad man i så fall skulle få för användning av det.
Jag konstaterar för mig själv att allt vi gjort i dag faktiskt varit helt onödigt och att det aldrig någonsin kommer att spela någon som helst roll för någon människa att vi varit där inne och stulit en LP-spelare. I själva verket var det ju inte heller särskilt spännande, lärorikt och det gav ingen vidare fysik heller, men det hindrar oss inte från att vara otroligt nöjda med våra åstadkommanden. När jag frågar mina vänner varför vi egentligen är så nöjda och stolta låter sig inte svaren vänta.
– För att man känner sig som en man, konsterar Jörgen.
– En man med en riktigt jävla stor kuk, fyller Thomas i.
Så är det säkert. Bara svaren i sig är så spännande och lärorika att det helt klart varit värt det.

Tankar om homosexualitet

Jag är inte homosexuell, inte heller känner jag någon som är det. Trots detta har jag alltid känt ett behov av att stå upp för de homosexuellas rättigheter och ställning i samhället. Som människa har man inte bara ansvaret för sin egen omgivning, utan också för andras. Även om vi människor kanske inte alltid håller med varandra är det ändå viktigt att vi visar förståelse och försöker hjälpa våra medmänniskor.

Som nittonåring kan jag glädjas över att ha växt upp i en generation som generellt visar större förståelse för det som bryter mot normen. Då och då konfronterar man ändå människor som av någon anledning väljer att ogilla de som på något sätt är annorlunda. I vissa fall kan jag åtminstone förstå deras argumentation – exempelvis när det kommer till invandring, ett fenomen som resulterar i ett förändrat samhälle, då kan jag förstå om man kanske har någonting emot det och vill göra en förändring, även om jag själv inte håller med.

Men att börja argumentera emot homosexualitet kommer jag alltid att se som mycket underligt. Det är lite som att ifrågasätta kärlek. De människor som ser ner på homosexualitet och som skulle vilja få bort det från jordens yta försöker på samma gång utrota den starka kärlek och lycka som finns i miljoner homosexuella relationer. Tveklös idioti, det kommer aldrig någonsin vara berättigat att hata kärlek.

Ni som läser det här har säkerligen hört argumenten förut. ”Det är onaturligt, människan är inte skapad för homosexualitet”. Är det då inte underligt att vi genom evolutionen inte berövats förmågan att få känslor för människor av samma kön? Att se människor som fortplantningsmaskiner är en mycket underlig och inkorrekt syn som kan motbevisas på många sätt. Uppenbarligen är vissa människor skapade för homosexualitet då de känner åtrå för människor av samma kön.

Argumentet att kvinnor föds med en fitta och att män föds med en kuk och att vi därför hör ihop kan dessutom krossas på fler sätt. En kort, snabb analys av den mänskliga kroppen och det mänskliga tänkandet ger oss resultatet att vi först och främst är byggda för att överleva. Där är vi nog alla tämligen överens. Det är när vi kommer till det sekundära som åsikterna skiljer sig åt.

De som hävdar att homosexualitet är onaturligt brukar vanligtvis hävda att fortplantning är vad vi är byggda för. Jag å andra sidan skulle snarare säga att vi är byggda för att älska varandra. Det mest tydliga belägget för det är kanske att kvinnan utrustats med klitoris, en kroppsdel som inte fyller någon fortplantningsfunktion och som således inte skapats med det syftet. Går man vidare utsöndrar vi hormoner och dofter för att binda samman varandra, inte nödvändigtvis för att fortplanta oss – sänkningen av serotoninhalterna och att ökade mänger fenyletylamin och noradrenalin utlöses fyller ingen konkret funktion i fortplantningssyfte, utan blott i stadningssyfte.

Precis som övriga funktioner hos oss människor så skiljer sig de här sakerna från person till person. Vi människor uppfattar och hanterar information på olika sätt, vi hanterar olika situationer på olika sätt och vi är fysiskt kapabla till olika saker. Att det som knyter oss samman inte skulle fungera på olika vis är därmed en ganska underlig tanke. Faktum är att man kanske skulle kunna säga att vi är skapade för att fungera olika.

Vill man vara mer konkret kan man referera till att hypotalamus hos homosexuella respektive heterosexuella män svarar annorlunda på två lukter, den från testosteronderivat i mäns svett och östrogenderivat i kvinnors urin. Det är egentligen inte konstigare än ifall jag, som är mycket intresserad, reagerar annorlunda på ett fotbollsresultat jämfört med en god vän till mig som inte alls är intresserad.

Ett annat argument brukar vara att det är äckligt och man syftar då oftast på det rent sexuella. Det kan man så klart få tycka – även om det är helt onödigt, då sannolikheten att man ska stöta på ett homosexuellt par under själva akten är ganska liten. Sannolikheten att man tvingas stanna kvar och titta på är ännu mindre.

På senare tid har jag hamnat i en ganska konstig sits. Jag har kallats för homofob då jag dragit skämt om homosexualitet, och om handlingar som kan anses vara ”bögiga”. Samtidigt som jag har en viss förståelse för anklagelserna så måste jag nog ändå protestera. Humor och distans är ett måste för att kunna göra homosexualitet till en accepterad del av samhället. Det militanta, tvära sättet att skapa acceptans för homosexuella är i min mening i det närmaste ett sätt att avskärma sig från samhället, att bygga upp murar istället för att bredda perspektivet och ge folk fler infallsvinklar än de strikt vetenskapliga eller moraliska. Humor och kultur är, oavsett utformning, framgångsrika vägar för att skapa förståelse och folklig acceptans.

Med de här orden hoppas jag lyckas kunna väcka en och annan tanke hos er läsare. Jag hoppas att ni använder de nämnda argumenten nästa gång ni hamnar i diskussion med en homofob och jag hoppas att ni håller era sinnen öppna och accepterar att folk intresserar sig för och utforskar homosexualiteten från flera olika perspektiv, även om det kanske inte är de mest smickrande ibland.

Det andra könet

Den pojke som spelade Tomb Raider som liten utan att bli styv och förlora behärskningen var antingen homosexuell eller fanatiskt nördig och omedveten om världens utseende och syfte. Pionjärkvinnor genom alla tider har antingen genomgått en slags kulturell könsstympning och setts som sitt yrke utan mer analys därtill, eller också har de sexualiserats och på ett helt nytt sätt förkroppsligat ett område som tidigare ansetts vara strikt sakligt.

De första kvinnliga författarna som uppnådde någon form av kändisskap skrev ofta under manlig pseudonym. Och när det sedan blev tillåtet och accepterat att skriva som kvinna diskuteras saken knappt, utan den revolution och de nya synsätt som den andra halvan av befolkningen kunde tillföra avfärdades tills Simone de Beauvoir tog saken i egna händer och valde att diskutera ”Det andra könet”. I filmbranschen var det istället någonting helt annat. De första kvinnliga skådespelarna sågs i första hand som petita, sexuella objekt för att trigga en handling som fortfarande byggde på männen. I andra hand sågs de som kvinnor, udda karaktärer som kunde göra en film mer komplex och djup. Men det skulle aldrig kunnat finnas en kvinnlig Tintin, en karaktär så vag och odefinierad att man själv skulle kunna relatera till dess handlingar och se världen från dess egna ögon.

I spelvärlden råder det ingen tvekan om vilken väg vi ursprungligen valde, trots att den revolutionen inleddes många decennier senare, i en tid då vi egentligen borde lärt oss av det förflutna. Då Lara Croft dök upp blev hon snabbt en av de första riktigt välkända kvinnliga huvudkaraktärerna i spelvärlden. Tidigare hade vi fått erfarenhet av Peach, Zelda och några andra, som emellertid bara var bihang till hjältarna. Ofta var de lika personlighetslösa som en lobotomerad politiker i medievärldens spotlight. Core Design, som skapade Tomb Raider-serien, var ute efter att skapa ett minnesvärt spel men man hade inte tanke på att skapa en kvinnlig karaktär med djup längre in än de femton centimeter en fitta kan hantera.

Toby Gard var ansvarig för projektet och ville till en början skapa en manlig karaktär med käpp och hatt. Delar av teamet med Jeremy Heath Smith i spetsen kritiserade valet och krävde mer originalitet, då Indiana Jones redan var uppfunnen. Han kände till sina manliga kollegers intresse för de kvinnliga karaktärerna med kantiga bröst i Virtua Fighter och valde helt sonika att gå på det spåret. Ursprungligen skulle Lara vara en sydamerikansk jänta vid namn Laura Cruz, men då viljan att skapa en bra karaktär i det här fallet knappast var större än viljan att dra in stora pengar valde man att döpa om henne till Lara Croft.

Nämnde Gard önskade att skapa en spelkaraktär som gick helt emot stereotypen av vad som då var vanligt. Han refererade till de befintliga som bimbos, medan han själv önskade att Laras sexighet skulle ligga i hennes makt och äventyrslusta. Han ville göra henne till en karikatyr av en vanlig, attraktiv kvinna och gjorde samtidigt en löjeväckande karikatyr av sig själv och sin egen lust att skapa en intressant karaktär. Han säger själv att han skapade hennes imponerande byst genom att slinta med musen och öka hennes behag till 250 procent av ursprungsmodellen snarare än 150 procent. Endast censur stod i vägen för att han skulle slinta med musen till den grad att hon skulle slinta med musen.

Lara blev en kropp, men vad mer? Hon kommunicerar knappt i det första spelet och hennes bakgrund är minst sagt vag, även om det är alldeles uppenbart att hon är en överklassflicka med uppenbar fallenhet för kantiga möbler och underliga träningsbanor mitt inne i hennes herrgård.

Ett halvår tidigare hade emellertid en betydligt mer verklighetstrogen kvinnlig karaktär äntrat spelvärlden, dock inte med samma kraft eftersom att fokuset låg på det banbrytande konceptet snarare än på karaktärerna i sig. Dessutom delade Jill Valentine rampljuset tillsammans med en manlig karaktär vid namn Chris Redfield när de bekämpade zombies i den panikutsöndrande herrgården utanför Raccoon City.

Inte heller Jill fördjupades särskilt mycket inledningsvis, utan det kom först i seriens tredje del då hon ensam mötte Nemesis och hans läskiga umgänge. Hon designades för att vara vacker i allas ögon, till skillnad från Lara Croft som ingen kvinna med självbevarelsedrift kunde häpnas över i positiva ordalag. Att göra karaktärer attraktiva är inget ovanligt, det är någonting vi vant oss vid sedan stumfilmernas tid då man var tvungen att illustrera de olika personerna ganska strikt baserat på utseendet. Däremot är skillnaden stor mellan att skapa ett silikonmonster med proportioner som skulle få Teletubbies att gå i taket, och att skapa en söt kvinnlig karaktär.

Det intressanta med Resident Evil är skillnaden som fanns mellan Jill och Chris. Precis som hon – enligt biologins lagar – hade varit i verkligheten så var hon både klenare och långsammare än vad sin manlige motsvarighet var. På den här tiden så var en sådan sak knappast revolutionerande – i fightingspel har kvinnliga karaktärer ofta varit mer smidiga och flexibla än sina manliga muskelberg till motsvarigeter. I spelet kompenserades hennes underlägsenhet genom att ge henne mer ammunition, förmågan att dyrka lås och två extra förvaringsplatser (Gud vet var) att förvara föremål.

Till skillnad från hur Tomb Raider-diskussionerna överbelastade forum på den här tiden fanns det ingen diskussion kring de könsmässiga aspekterna i Resident Evil. Förmodligen inte på grund av att Capcom ansetts förnuftiga i frågan, utan för att Jill var en kvinna som varken sexualiserades eller negligerades och därmed kunde accepteras på ett annat sätt. I det avseendet var hon en slags pionjär för ett nytt, djupare och mer logiskt tänk inom spelvärlden. Hon blev likställd med sin manlige kollega utan att för den delen förlora sina typiskt kvinnliga attribut. Capcom skapade en karaktär som varken fick oss att stoppa högerhanden innanför kalsongerna eller att äcklas över branschens enkelspårighet.

Efter det kunde vi hoppas på en kvinnlig Manny Calavera, eller åtminstone en kvinnlig Tommy Vercetti. Medan Lara Croft antagligen inte var avsedd att locka kvinnliga gamers så kan man tänka sig att Jill Valentine var det. Men så kom det ett spel som indikerade för branschen att man inte borde satsa på karaktärer som tjejer kan identifiera sig med, utan att man borde satsa på spel som kunde tänkas locka det kvinnliga könet. The Sims är det spel genom tiderna som dragit flest kvinnliga spelare och detta helt utan att det finns en enda intressant karaktär i spelen.

The Sims var på så sätt starten för en uppsjö av hemska hästspel och tråkigt inredningstjafs som måhända drar en del tjejer till spelvärlden, men som knappast bidrar med ökad acceptans för fenomenet. Om du är skeptisk till tvspel och hur det kan betraktas som kultur snarare än fånigt tidsfördriv så kommer inte ”Horsez” att ändra på den saken, oavsett hur fräckt det är med ett ”z” som rimligtvis endast fyller funktionen att förvilla oss angående uttalet av titeln. Med andra ord har spelföretagen de sista åren satsat på en temporär, kortsiktig marknad snarare än att engagera den andra hälften av befolkningen i fenomenets fulla djup.

För att tv-spelandet ska bli en naturlig del av en tjejs uppväxt krävs det spel av god kvalité med intressanta, trovärdiga kvinnliga karaktärer. Förvisso är det med säkerhet fastställt att kvinnor är mer benägna att se över de könsmässiga gränserna inom kultur än vad män är – många tjejer skulle digga Backstreet Boys, få killar skulle köpa en Spice Girls-skiva – men för att skapa en mer grabbig bransch behöver man ändå vidga sina vyer och försöka skapa fler storybaserade spel där kvinnor spelar en viktig roll.

Capcom hade någonting vettigt på gång och säga vad man vill om Core Design, men de var åtminstone nyfikna på att testa gränserna. I dag behöver vi något företag som vågar ta ytterligare steg och som inser att det både kan finnas kreativ och ekonomisk vinning i att nå ut till en målgrupp som i dag är måttligt involverad i det breda spektra av underhållning som spelbranschen kan erbjuda.