Någon gång i tiden, långt innan Gudrun Schyman kom och berättade för oss hur saker borde vara, insåg kvinnorna att i ett stenålderssamhälle där männens överlägsna fysik också innebar en överlägsenhet i kampen för överlevnad, kunde det minsann lämpa sig att på något vis locka till sig den starkaste och händigaste av män. Men hur skulle de egentligen skilja sig från mängden? Hur skulle de fånga den allra störste mammutjägarens uppmärksamhet? Genom skönhet naturligtvis. Utseendet är en av de många saker som får oss attraherade av varandra. Ska man både få den bäste mammutjägaren och dessutom fortplanta sig så gäller det att ligga i, för alternativen är många. Det vet de minsta av fåglar, med alla sina lockrop och färgglada skrudar.
På den gamla goda tiden var problemen med att välja fel inte så mycket en fråga om status utan mer om det praktiska. Med tidens gång, och det märker vi inte minst i Murasaki Shikubus text, kom klasskillnader att spela en större roll. För kvinnor kom utseendet att spela en avgörande roll för i vilket samhällsskikt de kom att placeras in i. En ful, fattig flicka hade inga som helst möjligheter att nå någon högre status medan ett vackert ansikte, för att inte tala om kroppen – oooh, the body – kunde vara en räddningsplanka även om en högt uppsatt man egentligen förväntades förena sig med en kvinna från en fin familj.
Kvinnans utseende har alltid betraktats som ett bra ämne att skriva och dikta om. Kurvorna, håret, nättheten – i vissa texter framstår det som om det som skådas också är allt som finns att se. Kvinnan och hennes utseende går hand i hand, omöjliga att skilja dem åt, och är en tydlig kontrast mot det fokus som läggs på mannens handlingskraft. Visst, det finns exempel på män som beskrivits som såväl vackra som fåfänga – ett exempel är Adonis – men det är väldigt sällan huvudfokus till skillnad från hur det ofta ser ut när det skrivs om kvinnor.
Ett tjusigt utseende har nästan alltid, oberoende av kön, ansetts fördelaktigt och som en symbol för fruktbarhet. Den negativa aspekt som då och då återkommer är avund- och svartsjuka. Förr i världen tycktes bråd död vara ett ganska vanligt resultat ifall sådant uppstod. I mer moderna skrifter är konsekvenserna också mer moderna. Är du en handsome motherfucker kanske du i stället får finna dig i att vara utfryst av människorna omkring dig.
Hur har saker då blivit på det här viset? Varför är kvinnors skönhet ett så vanligt diskussionsämne i litteraturen medan det är betydligt mer sällsynt bland män? Svaret är enkelt: det är som det är i verkligheten. Kvinnor ägnar uppenbarligen genomsnittligt betydligt mer tid och pengar på sitt utseende än vad vi män gör. Tro fan att det märks. Tro fan att någonting som är en så stor del av deras liv också blir ett betydande ämne när man diskuterar det kvinnliga könet. Att framhäva det estetiska är ett enkelt och praktiskt sätt att vinna fördelar i en värld som i grunden anpassats för oss män och våra intressen. Dessutom är det ett välkänt faktum att är man inte stor och stark så är det bäst att försöka framstå som söt och snäll, vilket också är vad som händer – även om somliga försöker frångå det. Pussigullgullgulll liksom. ”Du må vara en naughty girl men jag kan krossa dig, döda dig, våldta och lemlästa dig om du inte finner dig i att det är min värld och anpassar dig till det faktum att det är jag som har makten”. Det är inte synd och skam alla gånger. Det har sina fördelar för båda könen. Men det är en annan historia som borde omtalas på annan plats.
Utöver Lerkot 