Det finns olika sätt att spela spel. Absolut vanligast är den strikt resultatinriktade metoden där man helt enkelt försöker ta sig vidare i spelet för att så småningom klara av skiten för att sedan köpa ett nytt spel. Man kan också vara en sådan som spelar ofta för att bli bättre inom ett visst spel, kanske vill man klara bättre motståndare på Warcraft II eller springa genom Metal Gear Solid utan att bli upptäckt.
Sen kan man spela som jag gör. För närvarande är Football Manager 09 liret jag riktar in mig på och i vanlig ordning har jag små märkliga projekt för mig där lägsta prioritet är att vinna ligor och cuper. Istället spelar jag just nu med det holländska landslaget där jag försöker få en grupp bestående av tjugofem man att spela så många landskamper som möjligt tills de blir så gamla att de ramlar av pinnen. Det är roligt att med årens gång se spelarna få fler och fler landskamper till sitt facit och min dröm är att ha en hel startelva med herrar som spelat hundra landskamper eller fler.
Ibland när jag spelar Formula 1 eller något annat racingspel ser jag till att hamna en bit efter de andra bilarna så att jag i lugn och ro kan åka runt och undersöka den lilla världen. Det händer att man kommer till rätt konstiga ställen, fyllda med fluffiga små kaniner eller jättelika mansantiloper med förhoppningar om mer än att bara bli sedda.
Jag antar att det här sättet att ta sig an spelandet även speglar sig i livet. Kanske är det så – fastän jag aldrig tänkt på det – att när jag har sex med en tjej så är det inte för att vinna VM-guld, utan för att se hur många gånger jag kan jucka utan att bli uttråkad. Och när jag lagar mat är det kanske inte för att göra någonting gott och näringsrikt utan för att kunna skriva i en liten statistikdagbok att ”nu har jag minsann ätit potatismos med köttbullar 314 gånger i år”.
Egentligen är det väl det som skiljer ett geni från en vanlig människa. Vi överbegåvade väljer att ta allting steget längre, vi ser möjligheter och idéer där andra ser måsten och en grå tunnel. Vi briljanta människor uppfinner sådant som ni andra aldrig ens vetat att ni behöver. Genom att tänka utanför ramen blir vi helt enkelt bättre än alla andra. Tänk på det nästa gång du ser den förvirrade schizogubben jaga sin egen hatt utanför Konsum.
För han är ju givetvis ett geni, definitivt ingen galning… vilket man lätt kan tro eftersom att det jag skrev ovantill definitivt även kan appliceras på fullständiga psykopater som mördar barn och stryper hundvalpar till toner av ”Du gamla du fria”.
Apropå på galningar och märkliga sätt att spela på så hade jag en kompis när jag var liten. Hans farsa var präst eller något åt det hållet och när ungjäveln kom hemsläpandes på Jungle Strike till Mega Drive blev det ett jävla liv i huset. Men han fick behålla spelet på ett villkor; att han inte dödade någon. Så där åkte han omkring i den jävla djungeln med sin überbautafeta militärhelikopter medan en massa illvilliga gerillasoldater ville ha ihjäl honom. Det här är inte en historia som slutar lyckligt, Jungle Strike blev aldrig hans favoritspel och hans farsa lever fortfarande.
Har ni läsare något udda för er när ni spelar spel? Brukar ni förfölja NPC:s i Oblivion? Försöka trycka på pausknappen när ni greppar någon i Tekken bara för att det ska se ut som om gubbarna kramas? Kommentera!
Utöver Lerkot 