Oemotståndliga Lazio

Jag måste tala ut om det här.

Egentligen borde jag hata Lazio. Det är ett jävla skitlag med ett tjugotal destruktiva spelare som knappt ens vet vad underhållning är för något.
Till råga på allt är det ”extremhögerns förening”, vilket rimligtvis inte borde passa mig som är tämligen långt åt det andra hållet.
Lazio är så otroligt olikt alla de holländska föreningar jag i det närmaste avgudar, men trots allt det här så är det alltid Lazios resultat och startelvor jag först kollar.
Det är alltid matchrapporterna kring Lazios insatser jag först läser när det kommer till den italienska ligan.
Efter mycket om och men har jag kommit fram till att det beror på att Lazio är en helt, helt vansinnig förening med lika vansinniga spelare.
Det är mycket abstrakt att se Marco Ballotta, en 43-årig målvakt som aldrig någonsin varit bra, stå på planen tillsammans med Christian Manfredini i en Champions League-match mot Real Madrid.
Lazio har en oerhört fascinerande samling kultspelare. I gårdagens lag tränade Guerino Gottardi med laget ungefär tre år efter det att han slutat medverka i mer än två eller tre matcher per säsong. Samma sak med Francesco Colonnese.
Och i dagens trupp finns det en hel del namn som är fantastiskt sköna för någon så utomstående som jag, som inte riktigt bryr sig om hur det går för laget egentligen så länge de klarar sig kvar.
Nämnde Ballotta i mål, i backlinjen idel medelmåttor som stuvats ihop från olika bottenlag och sedan fungerat otroligt bra ihop på något konstigt sätt.
Somliga av dem rejält till åren komna dessutom.

Mittfältet består dels av ungefär tolv spelare som börjar på bokstaven M, precis som backlinjen har ungefär tolv spelare vars begynnelsebokstav i efternamnet uttalas med ett S-ljud.
Bland dessa utmärker sig Mutarelli, Meghni och Mauri som fullständigt normala spelare med normala karriärer.
Egentligen Mudingayi också, om det nu inte vore för att han var en typ 25 år gammal kille som inte kan någonting alls och som någon rotat rätt på i Belgien av alla ställen. Med Rossis fantastiska hand har han ju i alla fall lärt sig någonting; springa och tacklas. Eller i alla fall tacklas.
Och Manfredini kännetecknar på något sätt Lazio. Antagligen är det den absolut sämsta spelaren som spelat frekvent i ett italienskt Champions League-lag. Det finns liksom inte ord för hur jävla meningslös han är, också springer han omkring på planen och ser fullständigt oberörd ut trots att alla utom möjligen Delio Rossi hatar honom ända in i själen.
Det är ju inte direkt så att han någonsin kommer bli bättre heller, han fyller 33 nästa år och kommer att vara precis lika meningslös då som nu. Det förvånar mig inte för fem öre om Manfredini stannar kvar i klubben tills han är typ 37 och förhoppningsvis för er skull inte har spelat på två säsonger.

Freakshowen fortsätter i och med Roberto Baronio. En 30-årig gubbe som gjort mycket bra ifrån sig i alla andra klubbar än den klubb han tillhört i elva år.
Ändå väljer han att stanna i Lazio där hans nuvarande rekord för antal matcher under en säsong är hela 15 stycken, något han uppnådde säsongen 96/97.
Han har varit utlånad till sex olika klubbar, aldrig gjort ett mål i Lazio (i skrivande stund, Reds anm), aldrig tagit en ordinarie plats.
Och ändå sitter han där med lagets högsta lön och är jävligt nöjd med att sitta av sina dagar på en avbytarbänk när han egentligen kunde spelat i landslaget om han flyttat för en tre-fyra år sedan.
Men nej, han ska sitta där.

Fabio Firmani. Vad fan? Varför? Vad var tanken? Vems var tanken? Fabio Firmani är en 29-årig mittfältare som på något väldigt konstigt vis hamnade i Lazio efter att inte ha presterat någonting i ungefär tio års tid.
Med Rossis gröna fingrar har Firmani dock lyckats bli en acceptabel grönsak i detta grönsaksfyllda Lazio. Firmani springer och springer i blindo och det finns inte en chans att han år 2007 skulle få göra det i en annan Serie A-klubb. Inte i Inter, inte i Reggina.
Samma sak gäller egentligen Simone Del Nero, bara det att han är mer av en kreatör. Vad hade han gjort i Brescia som gav honom rätten att spela i Champions League?
Ingenting.
Men trots det är han i dag en anständig backupspelare för Lazio med löften om mer.

Därpå finns det två andra fullt normala mittfältare som måste undra hur de egentligen hamnat i den här klubben.
På topp har man en inkompetent 34-årig alban som ser ut som om han vore sextio och som mest gjort sex mål på en Serie A-säsong. Ganska väntat om man tittar på resten av Lazios trupp.
Naturligtvis har man också en 31-årig forward som förra säsongen var fjärdeforward i en bottenklubb i Serie B. Han gjorde där imponerande nitton matcher och noll mål vilket är en ganska genomsnittlig siffra sett över de senaste fem åren.
Han har inte fått spela en enda match för Lazio än, men i laget ska han naturligtvis vara, vore ju konstigt annars.
På det har man en tafflig nigerian, en makedon som av någon anledning fortfarande spelar i klubben trots fina insatser säsong efter säsong samt en forward som är tillsynes helt ofarlig men som ändå gör femton mål per säsong.

Svårt att inte gilla det där laget lite grand ändå.

Hollandsbloggen: Julis händelser

Efter lite semester är det nu dags att uppdatera lite angående vad som hänt i Eredivisie på sistonde.

PSV har värvat tre mittfältare i Dries Mertens, Kevin Strootman och Georginio Wijnaldum. Även om åtminstone den förstnämnde kan spela som ytteranfallare så innebär detta hårdare konkurrens på mittfältet och att nyvalde kaptenen Toivonen, som i grund och botten är en sämre spelare än Wijnaldum, hamnat i en märklig situation där han kan tvingas spela i en anfallsroll han säger inte passar honom. Det ska bli intressant att se hur Fred Rutten formerar sitt lag vid säsongsstarten.

***

Ett par spelare har flyttat utomlands. Roland Bergkamp har gjort som sin mer välbekante släkting och flyttat till England för spel i Brighton & Hove Albion. Det kanske ska sägas att söker ni Dennis gener och tricks på fotbollsplanen så får ni titta någon annanstans. Roland Bergkamp är en helt annan sorts spelare, en riktigt hård och tung forward.

Mexikanen Hector Moreno har lämnat AZ för spel i Espanyol. Den passningsskicklige mittbacken kommer göra bra ifrån sig i Spanien, det är jag övertygad om.

Forne supertalangen Morten Skoubo har skrivit på för Odense efter några halvlyckade säsonger i Eredivisie. Kommer inte att saknas direkt.

Groningens målsumpare och tekniker Gonzalo Garcia Garcia drar i väg till Cypern för spel i Jordi Cruijffs AEK Larnaca. I Holland blir han ihågkommen för sin insats vid Marcus Bergs mål mot PSV:

André Bahia, backveteranen i Feyenoord, flyttar till Turkiet och Samsunspor. Trist, han var alltid intressant att se – antingen usel eller hur bra som helst.

Demy de Zeeuw ville inte till Ryssland men Ajax ville hemskt gärna sälja och kontraktet var bra… så till sist blev det ändå Spartak Moskva för landslagsmannen som nog inte hade platsat i och med värvningen av Theo Janssen.

PSV tappar stabile mexikanen Maza till Stuttgart. En försvagning, men klart möjlig att ersätta.

Maarten Stekelenburg tycks vara mer eller mindre klar för Roma. Kenneth Vermeer står i kvällens supercupmatch och lär ta den ordinarie målvaktströjan under säsongen som kommer. Han är redan en av landets bättre på positionen så det verkar onödigt att lägga onödiga pengar på en större värvning där.

Sen har givetvis en uppsjö av halvtaskiga spelare flyttat till ointressanta fotbollsnationer som Polen, Australien och liknande. Lycka till där borta.

***

I svenskväg har Utrecht värvat en trio bestående av Marcus Nilsson, Alexander Gerndt och Johan Mårtensson som alla kommer att ta en ordinarie plats, som det verkar. Kommer bli väldigt intressanta att följa inför den extremt krävande hemmapubliken på Galgenwaard. Återkommer i ett senare inlägg med en liten beskrivning om miljön den nya svensktrion hamnat i.

Högaborg-talangen Faton Trstena är också klar för spel i andradivisionsklubben Fortuna Sittard.

***

Andra intressanta övergångar är AZ:s värvning av Jozy Altidore, amerikanen som har en stor potential och förhoppningsvis kan blomma upp i Holland. Gerald Sibon återvänder efter ett år i Australien för att återigen ikläda sig pinchhitter-rollen i Heerenveen. Den 198 centimeter långe frisparksexperten. Kolbeinn Sigthorsson blev också till slut klar för Ajax och kommer troligtvis vara lagets ordinarie centertank under säsongen. Ett stort ansvar för den unge islänningen som trots allt inte visat så himla mycket än så länge.

***

I kväll är det dags för Johan Cruijff Schaal, supercupen, där ligamästarna Ajax tar sig an cupvinnarna Twente. Vad gäller svenskarna lär inte Rasmus Bengtsson platsa nu heller, medan Emir Bajrami har problem med samma rygg som han haft problem med i tre-fyra år. Är han spelklar lär han dock starta eftersom Chadli fortfarande är skadad och Bryan Ruiz precis återkommit efter semester.

Ajax trupp saknar bland annat Stekelenburg men innehåller en del annat intressant. Följande elva är att vänta: Vermeer – Boilesen, Alderweireld, Ooijer, Van der Wiel – Janssen, Eriksen, Enoh – Sulejmani, Sigthorsson, Ebecilio. Inte så illa och med spännande spelare som Rodney Sneijder, Derk Boerrigter och Thulani Serero på bänken.

***

Feyenoord-spelarna ville ha bort Mario Been och fick som de ville. Klubben försökte då plocka in Louis van Gaal eftersom att Frank Rijkaard och Co Adriaanse redan plockats av andra klubbar. Van Gaal sa nej och troligen nekades man även av Laban Arnesson, Sören Åkeby och Telly Savalas innan man vände sig till Ronald Koeman som därmed blir den förste att både spela i och träna PSV, Ajax och Feyenoord.

***

Så blev Stekelenburg helt klar medan jag skrev det här inlägget. Han blir därmed förste holländare i Roma någonsin. Tro fan att de har typ två ligatitlar.

***

Det var den summeringen det. I några inlägg framöver ska vi gå in mer djupt på saker och ting; egendomlige Tscheu La Ling, klassiska huliganklubben Utrecht och kaoset i Ajax.

Förlorarstaden Lund

Att kalla Lund för en förlorarstad är att ta i något. Trots allt har vi en vacker stadskärna, lyckliga invånare och framgångsrika forskare. Historiskt har vi också varit en kulturstad att räkna med, på Olympen spelade förr om åren stjärnartister var och varannan vecka. Idrottsmässigt går det emellertid inte att säga annat än att vi misslyckats kapitalt. Stadens stoltheter, de båda handbollslagen som tampas i Elitserien, har inte tagit en enda titel.

På fotbollsfronten ser det än värre ut. Lund är den största staden i Sverige som aldrig haft något lag i Allsvenskan och faktum är att man inte haft någon klubb i andradivisionen. 1994 åkte Lunds BK senast ur Söderettan efter att ha plockat pinsamma 13 poäng på 26 matcher och hamnade i Division 2 Södra Götaland, där man spelat sedan dess. Totalt har det blivit nio säsonger i andradivisionen för stadens största klubb.

För att förstå lundafotbollen till fullo måste man ha koll på de olika klubbarna.

Lunds BK ska föreställa stadens flaggskepp. Man har fått fram ett par duktiga spelare genom åren, däribland Martin Dahlin och Roger Ljung som var med då Sverige tog brons i VM 1994. Man har också förstört ett stort antal duktiga talanger genom ständiga interna konflikter, en tveksam slit-och-släng-metod som bland annat innebär toppning av lagen i tidig ålder och att man föser ut de spelare som inte utvecklas enligt planen. En mycket bra strategi om man vill få rädda spelare som inte vågar göra misstag.

”Krubban”, som man kallas i folkmun, har genom åren stått för ett antal skrattretande misstag. I början på 90-talet lånade man miljonbelopp för att kunna nå Allsvenskan, istället ramlade man ner från Söderettan och fick roa sig de tio kommande åren med att betala av skulder.

Vid några tillfällen var man nära att ta klivet upp igen och man tampas alltid i toppen, faktum är att man leder division 2:s maratontabell.

1999 vann man sin serie men kom tvärsist i kvalserien till Superettan. 2002 hade Dan Kanter tagit över. Han stod för en disciplintokig, gympaläraraktig långbollsfotboll som förde klubben till vissa framgångar. Inför sista matchen den säsongen skulle man möta nästjumbon Leikin på hemmaplan. På Klostergårdens IP samlades en i sammanhanget ganska stor publik för att se laget ta sig till Superettan-kval. En seger krävdes, men minuterna tickade. Själv satt jag på läktaren och såg ett trögt, trögt Krubban försöka ta sig till målchanser bakom det täta Leikin-försvaret, men det var lättare sagt än gjort. En ribbträff var så nära man kom. Istället tog Falkenberg kvalplatsen, vilken man förvaltade på bästa sätt. Sedan dess har man spelat i Superettan och tågar nu mot Allsvenskan.

Efter några mindre lyckade år med Dan Kanter vid rodret tog forne Malmö FF-ledaren Jack Jensen över klubben. Den lagom sympatiske och lätthanterlige dansken stod för en mer fartfylld fotboll och när man nu i somras äntligen fått igång ett vägvinnande spel och tagit sig till toppen av divisionen för första gången på mycket länge, ja, flyttar Jensen på sig. Kanske kan Krubban klara seriesegern ändå, men faller man på mållinjen blir ingen förvånad.

Ingen normal människa har något hjärta för LBK. Att supporta ett lag är lite som att vara stammis på en krog; man vill gärna kunna relatera till människorna där, till stämningen, till de som jobbar där och kanske rentav till lokalen. Ytterst få skulle få för sig att identifiera sig med en elitsatsande, ful liten skitklubb med storhetsvansinne. Det är lite som att få för sig att bli stamgäst på McDonalds.

För några år sedan var jag på en ledarskapsutbildning. Vid ett tillfälle skulle alla rita ett porträtt av en stor ledare som de inspirerats av. Någon ritade Nelson Mandela, någon annan Mahatma Gandhi och en tredje Bengt Johansson från handbollslandslaget.

Representanten från Lunds BK då? Han ritade Carl Bildt.

Lunds BK har hela staden som upptagningsområde, men fångar mest uppmärksamhet hos barnen i främst de södra och västra delarna av logiska skäl.

I stadens norra delar hittar vi Lunds SK och Lunds FF som delar på Smörlyckans idrottsplats. Klubbarna är ungefär jämngamla och har genom åren främst harvat i de lägre divisionerna, men man har ändå stora olikheter som berättigar båda föreningarnas existens.

Lunds SK har sedan mitten på sjuttiotalet haft en stor invandrarprägel och för bara något år sedan vann man stadens integrationspris. Klubbens främsta upptagningsstadsdelar är Norra Fäladen och Östra Torn, områden som traditionellt haft en stor andel invandrare. Behovet av en klubb som Lunds SK har därför alltid varit logisk och resulterat i att man periodvis varit stadens största klubb sett till antalet licenserade spelare.

Genom åren har man främst huserat i division tre eller fyra, ibland i femman. Landslagsbacken Behrang Safari är fostrad i LSK och är därmed en viktig inspiratör för andra unga spelare i klubben.

En annan stor profil i klubbens historia var förre ordföranden Jan Friberg. Fram till hans bortgång för något år sedan var han en instrumental del i klubbens profil och utveckling. Ingen flitig föreningslundensare har kunnat undgå att någon gång läsa något Friberg sagt eller höra om något han gjort. Tveklöst finns det en och annan som velat drämma till gubbfan då han var i livet och det var minsann ingen sol utan fläckar, men att han sett över de senaste trettio åren kanske var den viktigaste och mest inflytelserika personen inom lundafotbollen kan få bestrida.

Fler och fler av spelarna i både ungdoms- och a-landslag har numera utländsk härkomst. Att komma till Sverige som flykting innebär inte sällan ett halvtaskigt jobb med en lön betydligt lägre än den hos medelsvensken. Föräldrarna har ofta inte råd med senaste datorspelen eller att låta sina barn hålla på med någon dyrare idrott. För många invandrarbarn är fotbollen inte bara det viktigaste, utan rentav det enda i livet.

Kanske är det också därför Lunds SK normalt ligger några snäpp högre än grannen Lunds FF.

LFF har en lagom imponerande historia. A-laget spelar i föga glamorösa division sex, ungdomslagen slåss oftast i botten av sina serier och har man fostrat någon vettig spelare är han både bortglömd, död och begraven nu.

Det har förvisso inte fastställts i några policydokument eller i något officiellt sammanhang, men det är ändå knappast någon hemlighet att klubben räknas som det mer socialistiska alternativet bland klubbarna. I ungdomslagen får alla spela lika mycket, missar någon öppet mål får han snarare en kram än en utskällning och klubbens starkast lysande profil är varken en ständigt rubrikskapande byggherre i form av Larry Andow, som länge ledde Krubban, eller en frispråkig bråkmakare som LSKs Jan Friberg, utan en tunn, till åren kommen gubbe med efternamnet Jönsson.

För visst är Allan Jönsson klubbens störste genom tiderna. Få människor vet egentligen vem han är, vad han gjort förr om åren och framför allt undgår det de flesta förstånd hur i helvete han orkar dyka upp dag ut och dag in för att hjälpa en klubb som drömmer våta drömmar om att en dag kanske, kanske få ställas mot Skanör i en seriematch.

Lunds FF kommer aldrig någonsin att göra så att Lund får ett lag i Allsvenskan. Man kommer aldrig att bli en fantastisk plantskola och man kommer aldrig få några stora rubriker i tidningarna till följd av interna konflikter eller liknande. Däremot kommer man med största sannolikhet förbli den klubb där man både som spelare och ledare har som roligast, och det är minsann inte så tokigt det heller.

Den västra delen av staden har sin egen förening i form av Lunds BOIS. Man väljer att stenhårt profilera sig som stadsdelsklubb och spelar i skrivande stund i division sex tillsammans med bland andra Lunds FF. Genom åren har man hoppat ganska flitigt i divisionerna och den nuvarande placeringen får ses som ett historiskt bottennapp.

Linero IF är en relativt ny förening – bildad 1995 – men man har redan nu skramlat ihop över 120 medlemmar. Med tanke på att staden expanderar österut kan man också tänka sig en fortsatt positiv trend sett till antalet medlemmar. Man har i nuläget inget seniorlag utan har hittills koncentrerat sig till fullo på ungdomsverksamheten.

Utöver dessa finns det en rad klubbar i byarna runt Lund samt några nationslag. Sammanlagt har kommunen femton fotbollsföreningar.

Orsakerna till stadens misslyckanden är många. Den enda klubben med reell möjlighet att kunna slåss i de allra högsta divisionerna har de senaste femton åren tagit många dåliga beslut och på många sätt stjälpt sina egna möjligheter.

En annan anledning är att Lund är en studentstad. Invånarantalet ljuger alltid en smula – många spelare som kommer hit stannar bara korta perioder och åker hem över sommaren. Å andra sidan borde man kunna vända det till något positivt, att värva spelare som lockas av att kunna utbilda sig vid sidan av spelandet.

Konkurrensen från handbollen är också en anledning. Bolltalanger som får välja mellan att satsa i en dålig fotbollsklubb eller en bra handbollsklubb väljer i nio fall av tio det senare, vilket bara är fullt logiskt. Att Skåne dessutom har tre allsvenska fotbollslag gör heller inte saken enklare. Bara de senaste åren har tre mycket talangfulla ungdomar – Ivo Pekalski, U21-landslagsmannen Joel Ekstrand och Johan Eiswohld – lämnat Lund för större uppgifter.

Som stad och sett till andelen unga borde dock Lund kunna ha ett etablerat lag på åtminstone Superettan-nivå. Vägen dit är emellertid lång. Division 2 är numera landets fjärdedivision och innan Lunds BK får spela i Superettan måste man först trampa sig genom en serie vid namn Division 1 Södra. I nuvarande takt innebär det att vi kan räkna med Superettan-fotboll på Klostergårdens IP om sisådär tjugo-trettio år.

I framtiden är det mycket möjligt att fotbollskartan kommer att ritas om. Staden expanderar främst österut och inga nya idrottsanläggningar planeras. Linero, LFF och LSK kan således räkna med en stark tillströmning av spelare som skulle kunna få åtminstone någon av klubbarna att växa ikapp LBK.

Kanske får vi rentav skåda AIK, IFK Göteborg, Malmö FF och de andra giganterna på Smörlyckans IP en vacker dag om sisådär tjugo år. Antagligen blir det då Lunds SK med en hemvändande Behrang Safari på vänsterbacken som tar Sverige med storm. Men kanske, kanske är det den mesiga, vitgröna sosseklubben med lagledaren Allan Jönsson som får tampas om Lennart Johanssons pokal.

Man kan ju alltid drömma.

Mark van Bommel

Kändisars privata liv uppmärksammas ofta men fotbollsspelare slipper förbluffande ofta undan. Andra människor som uppnått kändisskap utan att uträtta ett enda dyft för mänskligheten får stora rubriker, vad de än tar sig an. Till exempel så har Alex Schulman nyligen släppt en bok och det kan ju omöjligen angå någon annan än han själv.

Om Mark van Bommel som människa vet vi ganska lite. Han är som tidigare skrivet vältalig, intelligent och pratglad men har också vid många tillfällen varit negativt inställd till journalister som ställer korkade frågor. Han är farligt ärlig och hans motto är ”bete dig normalt så är du galen nog”.

Nyligen blev han klar för AC Milan. När han flyttade till Barcelona så bad han genast reportrarna att ställa sina frågor på spanska och någonting säger mig att han pluggat italienska i ett par veckor redan. Hans problem i Barcelona var att han inte kunde slå sig in i hierarkin, dels på grund av språket, dels för att katalanerna var ömtåliga men värdefulla porslinsmän. Den här gången vill han ha en ledarplats, han vill visa vem han är. Konkurrensen om en plats som ledare på Milanello är inte direkt som när vi svenskar ska utse guldbollsvinnaren. Abbiati är den skallige fascisten, Alessandro Nesta den lugne eleganten, Gattuso den vinstbesatte skogshuggaren, Seedorf den sofistikerade sanningssägaren och Zlatan Ibrahimovic stjärnan som tror han är solen. För att nämna några.

Milan har utvecklats från att vara ett tillhåll för italienska medelålders män och stulna brasilianska museumreliker till att vara en klubb fylld av attityd och kontrovers. Hade Carlo Ancelotti varit tränare hade han sprungit och gömt sig i Patos skåp i omklädningsrummet medan brassen var på någon av sina oupphörliga cykelrundor i den knökfulla rehabanläggningen.

Många Milan-fans ställer sig skeptiska till värvningen. Varför ännu en mittfältare? Bra fråga. Varför värva ett svin? Dålig fråga. Hur kan italienare ogilla van Bommel? Italien älskar furbo och Mark van Bommel är furbon personifierad. Det är som om Sverige skulle tycka illa om Olof Mellberg eller som om England skulle äcklas av Paul Scholes.

Urby Emanuelson har också anslutit sig till Milan. Han är inte heller någon förvuxen kattunge i ängladräkt. När Martin Jol petade honom förra året försvann alla förhoppningar om att han skulle förlänga det där kontraktet vars slut det pratats så mycket om.

Urby är dock en lugn ung man. Han bråkar inte, är sällan inblandad i något kontroversiellt och säger nästan aldrig någonting värt att lyssna på. Av vad vi förstått så är han ingen skämtare i omklädningsrummet heller. Han kan lugnt sitta och betrakta fotbollsvärldens mest intressanta omklädningsrum. Hade Milan monterat upp kameror och startat en dokusåpa hade det blivit den mest sevärda sådana sedan Pål Hollender åt rotfrukter i Expedition Robinson.

Svenskklingande namn skrevs det här på Fotbollskanalen när övergången blev klar. Inte särskilt va. Urby är inget vanligt namn i Sverige (ingen heter det, blott femton heter Emanuelson med ett s), inte i Holland heller. Urbys mamma läste en tidning där det fanns en artikel om en random colombiansk man som hette Urby och eftersom hon tyckte det var fint fick han heta så.

Rodney Sneijder fick nyligen följa med Ajax och förlora mot Utrecht, Daley Blind spelar vänsterback i samma lag och några mil bort håller en Bergkamp-släkting, Roland, på att få sitt genombrott. Urby Emanuelsons pappa var en känd spelare borta i hemlandet Surinam och ibland undrar man om inte genetik är en avgörande faktor i ens förutsättningar till framgång som spelare.

Men Urby, Urby, Urby… denne ytterst normale lille man är inte mycket för kändisskapet egentligen. Han tycker inte att det är så värst märkvärdigt att vara fotbollsproffs, snarare jobbigt emellanåt när kritikerna höjer rösten. Han har vid upprepade tillfällen i personliga intervjuer sagt att han hoppas att sin dotter kommer viga sitt liv åt någonting annat än bollspelandet.

Ju mer jag tänker på saken, desto mer står det klart. Urby Emanuelson är skittråkig. Han gillar att umgås med familjen på fritiden. Hans favoritmål i karriären var när han avgjorde en match för Groningen. Inte för att det var något särskilt med utförandet, utan för att det var avgörande. Han lyssnar så klart också på samma hjärndöda gangsterrap som merparten av unga surinameser i Holland av någon anledning som musiksocionomer får lista ut.

I första matchen ställdes duon mot Sampdoria i cupen och Mark van Bommel visade omedelbart sina styrkor. Han kontrollerar spelet med järnhand, slår knappt bort en passning och distribuerar lugnt ut bollarna på kanterna. Han gestikulerar tålmodigt och säger åt resten av laget vad de ska göra, trots att han är helt färsk i klubben. Den allra vanligaste synen av en van Bommel utan boll är den när han står i mitten av banan och pekar åt den yta där han tycker bollen borde spelas.

Emanuelson är snabb, jobbar hårt men är tydligt ovan vid att inte ha en lekkamrat på sin kant. Han söker kombinationer som inte finns och ser ibland ut att inte riktigt veta när han ska gå framåt och när han ska hålla sin position. Men han visar också att han är en av lagets snabbaste spelare och dessutom har han en bra vänsterfot – hans höger har alltid varit väldigt medioker – vilket saknats i klubben.

Andra matchen, tillika första ligamatchen, blir Van Bommel utvisad efter 54 minuter. Innan dess har han varit den i laget som haft mest boll, haft högst procent korrekta passningar – 93% – och vunnit flest bollar av samtliga i laget så när som på Thiago Silva. Faktum kvarstår emellertid, han blir utvisad precis som han blev i en av sina första matcher för Bayern. Är man en tuff spelare med dåligt rykte måste man lära sig var gränsen går och det är acceptabelt att det tar några matcher.

Emanuelson kom in i halvtid i den matchen och visade med flärd, fläkt och moget spel att han blir att räkna med. På det stora hela blir Milan rent generellt en klubb att räkna med framöver. Ju fler holländare man har desto mer möjligheter att vinna titlar. Det såg vi med Gullit, Rijkaard och Van Basten och det kommer vi se med Seedorf, Emanuelson och Van Bommel.

***

Armenteros i U21. Jag menar det.

Louis van Gaal, tänkare

Louis van Gaal försöker hitta människan i fotbollsspelaren. Och han är fortfarande en coach som lyssnar till sitt eget hjärta. ”Folk tror alltid att jag är en skollärare, men det är jag verkligen inte.”

Är Louis helt nöjd? ”Tja, vi leder ligan, jag är lyckligt gift, mina barn och barnbarn är friska så… Min fru vill tillbringa mer tid i Portugal där vi har ett andra hem, men jag säger till henne: inte än! Sova länge och spela golf… det får vänta.”

Holländska spelare tycker att han är den bästa tränaren som finns och det är han definitivt nöjd med. Även forna adepter talar varmt om sin gamle ledare. Bogarde säger att han är den bäste och Patrick Kluivert döpte nyligen en stjärna efter honom, som bröllopspresent.

I AZ’s restaurang finns det något som kallas för Louis van Gaal-rätten. En trevlig historia bestående av potatismos, endiver, skirt steak och baconbitar med löksås. Folk frågar ofta skämtsamt om det är han själv som designat rätten, men de borde veta bättre. Naturligtvis har han det. ”Först gjorde de den med någon annan grönsak. Någon jag inte gillade. Om den är döpt efter mig vill jag ha min favoritgrönsak med.”

Det är typiskt Van Gaal. Han kan bedöma någons karaktär genom att se honom träna och hans egen personlighet speglas i hans egen rätt… typiskt holländsk, med lite Bourgogne till för pricken över i:et. ”Jag kan se mig som Bourgogne-typen. Vi hade det bra när jag växte upp och jag tror inte att jag kan dricka billigt och dåligt vin.”

Vissa kallar honom konservativ och traditionell, men som coach har han också varit revolutionerande. Som hans idéer om att ta bort offside. ”Det är en onödig belastning faktiskt. Vi som tränare kan inte göra någonting med det, domare och linjemän får inte längre rätt på det. Storpamparna vill inte ta hjälp av elektroniken för att kontrollera det, så jag säger… ta bort regeln helt enkelt.”

”Jag är ingen romantiker på det sättet. Om offside fyllt sitt syfte, ta bort det. Jag sa också att Champions League var en kommersiell skapelse. Även om jag vann den andra säsongen kunde jag se att det inte var skapat för fotbollen utan för pengarna.”

Louis van Gaal, ett takiskt geni, lagbyggare, passionerad och framgångsrik. De flesta holländska fansen tror att AZ vinner titeln. Man är favoriter den här säsongen men, givetvis, håller Van Gaal inte med.

”Ajax har mer indivudella färdigheter och det är logiskt, de har mer pengar att spendera. Vi pratade med Huntelaar innan Ajax tog honom. Samma med Makaay. Hunter gick till Ajax, Makaay till Feyenoord. Alves valde också att följa pengarna. Och det är skillnaden. Och det är därför det vore ett fantastiskt resultat om vi vann titeln.”

1999 vann Van Gaal sin senaste titel, i Barcelona. Men själv tycker han inte om att se det på det sättet. ”Jag tränare Oranje och sedan gick jag och tränade Ajax… det är inga roller man vinner titlar i.”

”Jag jobbade med toppklasspelare i Oranje, men jag kände att jag behövde vara som en skollärare. Och det försöker jag att inte vara. Jag försöker ge spelare frihet och ansvar, men om du inte kan hantera det, så måste jag vara den där läraren. Men det vill jag inte – det var därför jag slutade som lärare (Van Gaal var lärare innan han fokuserade på coachandet).”

”Men jag har också jobbat med fantastiska spelare som har förmågan att bära ansvaret. Spelare som Cocu, Xavi, Iniesta, Puyol… och det är därför Barca gör så bra ifrån sig den här säsongen. Kärnan består av spelare som kan vara självkritiska. De grabbarna startade under mig. Jag älskar att jobba med spelare som dem, jag klarar inte av spelare som bara är bra när tv-kamerorna är på eller när solen skiner.”

Den ultimata Van Gaal-spelaren är Iniesta. ”Han läser spelet så bra, han kan spela på olika positioner. Xavi har också det där, men är mer statisk. Iniesta har den där explosiviteten i sitt spel. Xavi är mer som jag var. Tekniskt perfekt. Taktiskt stark. Men för långsam… som jag själv. Iniesta är spelaren jag ville vara, men inte var.”

Louis van Gaal har ambitionen att fortsätta som manager och att leda en europeisk toppklubb igen. Men han kan inte se sig jobba från distans, som en typisk engelsk tränare. ”Nej, jag behöver ha daglig kontakt med spelarna. Det håller mig ung också, du vet. Jag vill ha spelare runt mig, jag behöver kommunicera. Jag kan vara ensam en dag, men nästa dag blir jag tokig och dag tre blir jag galen.”

Efter 2010 går vad som helst för sig. England, Spanien, Tyskland… ”Jag får två eller tre samtal i månaden. Hyfsade klubbar också, faktiskt. Ibland ringer de mig fyra gånger i rad. Det är synd att Bayern München alltid ringer vid fel tillfälle. Det är en klubb jag skulle vilja jobba för, och det kunde jag också ha gjort, tror jag.”

Men just nu ger AZ Van Gaal tillräcklig tillfredställelse. ”Nivån vi ibland når på träningarna påminner mig om Ajax och Barca. Kommunikationen mellan spelare och tränare är bra och vi har självförtroende den här säsongen. Det är viktigt. Förra säsongen var vi oftast det bättre laget men kunde inte göra mål. Pressen byggs på och du börjar göra misstag, vilket ger extra press. Nu har vi inga problem med målskyttet och alla slappnar av när vi går in på planen. Vi har bara släppt in 11 mål vilket beror helt på vår förmåga att göra mål framåt. Men det som verkligen gäller är titeln.. resten glöms bort om vi inte vinner.”

Van Gaal har alltid velat studera psykologi och det kan fortfarande hända. ”Jag är intresserad i människan som helhet. Jag tror inte att passa bollen från A till B är vad det handlar om. Det är den enkla biten. För att skapa ett bra lag behöver du limma ihop en grupp individer. Förra året saknade vi en ledare på planen. Man får se lagsporter som en samling kugghjul som man sedan sätter ihop för att skapa en fotbollsmaskin. Nej, inte maskin.. det är inget bra ord.. du behöver hjärta och själ också. Men du behöver veta vad som motiverar människor, om de kan underordna sig laget och hur man pratar med dem. Jag gjorde profileringar av alla mina spelare och nu har vi ett delat språk jag kan använda med mina coacher. Du förstår, världen börjar bli komplicerad. Vi lever i zap-kulturen. En knapptryckning och du vet allting, och barnen börjar med det när de är tolv år gamla. Jag behöver jobba under de omständigheterna och kan inte göra det ensam. Jag behöver specialister på många plan för att kunna guida de här spelarna.”

”Jag visste att det skulle göra skillnad att få tillbaka Schaars och Martens från sina skador. Men de stora överraskningarna har varit Moisander och hans utveckling och El Hamdaouis insatser. Vi gjorde El Hamdaoui viktig här. Vi ger honom mer frihet men jag pratar också med honom för att han ska ha fötterna på marken. Nästa steg i hans karriär kommer bli tufft. Han behöver behålla det som gjort honom framgångsrik. Han gör bra ifrån sig och har inte förändrats gentemot sina lagkramter eller mig eller klubben. Men man har sett andra spelare förvandlas. Normala killar, som plötsligt tror att solen skiner från deras arslen. Och de kommer alltid förneka det, men det är för att de tappar sitt perspektiv. Jag behöver inte nämna namn, va?”

Typiskt för Van Gaal är att Kees Luijckx kommer att få en ny chans med flera spelare i truppen skadade. Luijckx var på väg till NEC och några tidningar skrev att AZ skulle köpa Ooijer. ”Nej, Luijckx har väntat på sin chans så länge. Om jag värvade Ooijer skulle Kees få gå. Vi ar utvecklat honom här, vi tog honom tillbaka till laget och nu tänker jag spela honom också. Han förtjänar det. Jag kan inte reträttera, jag skulle inte få någon sömn då, om du förstår.”

”Och det händer ibland. Jag sa en gång till en spelare; ‘du förbättras inte här. Jag kan inte använda dig längre, det är slut’. Samma natt kunde jag inte sova och jag visste att jag haft fel. Jag gick till honom nästa dag och sa: ‘Du, lyssna, jag kunde inte sova. Jag hade fel. Du behåller din plats i laget’.”

Van Gaal är alltid en perfektionist, en byggare med känsla för detalj. Louis efterrätt är hemmagjord vaniljpudding med färska mandariner, grädde och krispig choklad.

”Faktum är att det är ännu bättre med chokladpudding, men mandarinbitarna ramlar ner i chokladen och det smakar inte så gott, så vi fick kompromissa…”

Klassiska, fina Depor

Stora hjältar får sällan de avsked de förtjänar. Fråga Fran och Mauro Silva, Deportivos legendariska mittfältspar som fick gå av från sin sista match på Riazor iklädda påklistrad glädje över den entusiasm publiken visade. I själva verket var båda bedrövade, laget de varit trogna i så många år hade förlorat mot vilt kämpande bottenklubben Mallorca med hela 0-3. Förlusten kunde mycket väl innebära att Deportivo slarvat bort chansen att nästa säsong få spela i UEFA-cupen, något som skulle blivit en ekonomisk katastrof – att missa Champions League var illa nog – men genom att ta ett oavgjort resultat i den sista ligaomgången borta mot Numancia lyckades man ändå kvalificera sig för kval till UEFA-cupen 2005/2006.

Trots att åldern hunnit ifatt de gamla guldhjältarna spelade de en viktig roll även under sin sista säsong i klubben. Ingen av dem kunde längre räkna med en given plats i startelvan, men båda återfanns där titt som tätt ändå. Medan den 36-årige Fran, som aldrig någonsin spelat i någon annan klubb än Depor, bidrog med energi och patenterade inlägg så gjorde den så placeringssäkre Mauro Silva ingen besviken på det defensiva mittfältet, där han sin vana trogen vann boll utan att behöva anstränga sig, för att sedan elegant spela den vidare till en för oss briljant men i hans ögon endast logisk lösning.

Säsongen innan hade man slutat på tredjeplats, vilket inneburit Champions League för fjärde säsongen i rad. Fem år tidigare, säsongen 99/00, vann Deportivo sin första ligatitel genom ett bastant, ogenomträngligt försvar och ett extremt elegant kontringsspel. Trots det så var den mest imponerande säsongen kanske 2003/04, då ett numera mycket samspelt lag lyckades ta sig till Champions League-semifinal, där man olyckligt åkte ut mot blivande vinnarna Porto.

Inför Mauro Silvas och Frans sista säsong i klubben hände inte mycket. Ett år tidigare hade man förlorat Roy Makaay och Donato, en viktig duo som med varsitt mål avgjorde ligan till Depors fördel våren 2000, och ersatt den förstnämnde med en nyckfull herre – Diego Tristan – som under ett tag funnits i klubben i skuggan av holländaren.

Fansen såg med tillförsikt på den kommande säsongen. Åstadkommandena i Europa gjorde att man blundade för de problem som obönhörligen stundade. Klubben hade likt många andra dragit på sig omfattande skulder efter att ha felvärderat fotbollen. Misslyckade sidoaktiviteter som förlustbringande caféer, en enorm stämning från tv-bolaget Grupo Prisa och omfattande renovationer av Riazor i kombination med enorma löner gjorde att Deportivo nu var i det närmaste bankrutt. Samtidigt såg storhetstidens tränare Irureta att hans bygge började vittra sönder. Med all rätt hade han satsat på kontinuitet och stabilitet, en strategi som har en uppenbar nackdel – en vacker dag kommer du att behöva göra stora, svåra förändringar.

Sommaren 2003 tog Irureta upp problemet med sympatiske men naive presidenten Lendoiro, som svarade att det inte fanns några pengar. Året efter förlängde Lendoiro kontraktet med sin baskiske coach, som nu skulle inleda sin sjunde och, skulle det visa sig, sista säsong i klubben. Återigen bad Irureta om nyförvärv utan att få några, bortsett från de talangfulla ynglingarna Rubén och Momo, som direkt lånades ut till Albacete. Istället försökte den ekonomiska situationen avhjälpas genom att släppa spelare från klubben. Mittbacken Naybet, som varit klubben trogen i åtta säsonger, fick röra på sig, likaså den av fansen älskade trollkarlen och divan Djalminha, den högavlönade försvararen Djorovic och en rad breddspelare som gamle guldmålvakten Songo’o och mittfältaren Amavisca fick också flytta på sig.

Truppen var uppenbart sorgsen över att inte lyckats ha besegrat Porto i CL-semifinalen. I kvalet till nästa års upplaga av turneringen spelade man först 0-0 mot Shelbourne innan man i den andra matchen efter en timme lyckades spräcka nollan som tog spanjorerna till huvudturneringen. Sent om sider försökte man göra en värvning av anonyme Murica-mittfältaren Acciari, vilket inte gick på grund av ekonomiska skäl. Omvärlden började få en inblick i hur illa situationen faktiskt var. Ligaspelet gick inget vidare och ur Champions League flög man med huvudet före då man förlorade med 0-5 på hemmaplan mot Monaco. I och med det blev man det första laget i turneringens historia som inte gjort ett enda mål i den första gruppspelsfasen. Styrelsen gick snabbt ut och förklarade att inga värvningar skulle göras under januarifönstret.

Efter sjutton matcher befann sig Deportivo på en pinsam trettondeplats i tabellen. Med segrar mot bland annat Real Madrid lyckades man under våren rycka upp sig och ta en åttondeplats, men det var Iruretas klart sämsta facit under sin tid i klubben och det var mycket tydligt att det åldrade Deportivo nu passerat zenit.

Fran och Mauro Silva lämnade laget, likaså tränaren Irureta. En stor renovering av laget skulle skötas av Joaquin Caparros, känd för sitt ungdomsarbete i Sevilla. Efter man renoverat laget för pengarna från Rivaldo-försäljningen sommaren 1998 hade inte mycket hänt, men nu var det en revolution på gång. En plågsam och föga framgångsrik sådan.

Det uteblivna CL-spelet var en nyhet för Deportivo, som under de senaste åren aldrig blivit sämre än trea. Kraven och förväntningarna på Caparros var, något orättvist, mycket höga och det förväntades att han skulle leda skutan rätt. Andalusiern fick arbeta med en begränsad trupp, Luque och Pandiani såldes från klubben medan tre okända och billiga namn plockades in i form av slitstarke mittfältaren Julian de Guzman, mångsidige backen Juanma och den för europeér helt okände anfallaren Taborda.

Den största utmaningen för Caparros skulle bli att få ordning på de rutinerade spelarna som tappat sin spets. Diego Tristan var helt under isen, frejdige yttern Victor Sanchez hade tappat mycket och mittbacken Coloccini såg ofta vilsen ut. Lendoiro förklarade att Caparros uppgift var att bygga ett lag mycket med hjälp av de unga talanger som fanns i Deportivo B, till skillnad från tidigare erors transferpolitik då man först under Arsenio Iglesias byggde ett lag med billiga spelare och senare under Irureta byggt med stora köp.

Deportivo inledde säsongen med att sparkas ut från UEFA-cupen genom att förlora kvalificeringsturneringen Intertotocupen men gjorde en hyfsad höst, även om den breda men obalanserade truppen ibland sken igenom. Nyckelspelarna Lionel Scaloni och Mauro Silvas ersättare Aldo Duscher ställde dock till det för Caparros genom att uttala sig högljutt och negativt. Den förstnämnde tog kampen för de många spelare vars kontrakt skulle gå ut till sommaren och sommaren därpå, något president Lendoiro inte var nöjd med.

Tristan fortsatte spela bedrövligt, ofta gömd på planen och sällan på rätt ställe i straffområdet. Publiken på Riazor började bua ut honom allt oftare, till och med de få gångerna han gjorde mål. Det tuffa, fysiska spelet Depor nu börjat nyttja sig av passade honom inte heller då han såg mycket tam ut i jämförelse med sina hårt arbetande lagkamrater.

Många var nöjda med hur lagets nya spel utvecklades och blev mer framgångsrikt. Caparros fick förlängt kontrakt i julklapp och lyckades även värva Atleticos talangfulle anfallare Javier Arizmendi. När januari kom låg man på en delad tredjeplats tillsammans med Real Madrid, Villarreal och Valencia, en bedrift från ett lag som tappat så mycket de senaste åren.

Det nya året började dock inte bra. Capdevila, Andrade och Munitis var avstängda mot bottenlaget Alaves, samtidigt som den sköre playmakern Valeron behövde vila. Det baskiska motståndet lyckades vinna enkelt och gav en tidig ledtråd om vad som skulle vänta under våren. Ett par matcher senare skedde det som kom att förstöra resten av säsongen. En 2-0-ledning i paus mot Mallorca efter mål av Tristan och Valeron förvandlades till 2-2 med Valeron utburen på bår, borta en lång, lång tid framöver. De kreativa krafter som succesivt försvunnit från klubben blev nu ännu färre och tamare. Utan Valeron var Depor ingenting offensivt.

Säsongen slutade olyckligt, Depor tappade alla chanser att spela i Europa, och alla visste att klubben gick en hård och dyster framtid till mötes.

De senaste åren har A Coruña-klubben stundtals varit inblandade i bottenstriden, men alltid rest sig och slutat på hyfsade positioner. Efter att ha tagit laget till en mindre imponerande trettondeplats säsongen 06/07 fick Caparros sparken och istället fick den meriterade smålagsbyggaren Miguel Ángel Lotina ta över, något han tackade för genom att leda laget till en niondeplats, en position som numera inte kan ses som något annat än en succé.

Under sommaren 2007 framkom det att man har skulder på närmare 1,3 miljarder kronor och endast fragment finns kvar av den storhetstid som nu känns så avlägsen. Omtyckte men kontroversielle presidenten Lendoiro har fått sitta kvar, trots många tveksamma ekonomiska beslut. Högerbacken Manuel Pablo var med och vann guldet för nio år sedan och är i dag lagkapten, som vicekaptener finns Sergio Gonzales och skadedrabbade kreatören Juan Carlos Valeron som båda varit med under majoriteten av storhetseran, dessutom har en misslyckad värvning från den tiden – Pablo Amo – äntligen tagit en plats i mittförsvaret.

Dagens stjärnor heter Andrés Guardado och Ángel Lafita, två unga yttrar som måste ta väldigt mycket ansvar i det offensivt svaga Depor. Förhoppningen är att dessa ska kunna bära klubben på sina axlar många år framöver, först på planen och senare i ekonomin. Leondoiro fruktar den dagen, de flesta av hans värvningar på senare tid har varit misslyckade. Ingen av truppens fem utpräglade anfallare har presterat bra nog för en klubb av den här digniteten och den alltjämt täta defensiven bygger fortfarande till stor del på gamla tiders kuggar.

Vad galicierna behöver är en ekonomisk Messias, en spelare som kan ge klubben spelmässig stabilitet under ett par år och några hundra miljoner i kassan. Man behöver satsa på överlevnad och på att rehabilitera den klena ekonomin genom låga löner och en fortsatt trogen hemmapublik. Om presidenten Lendoiro, som byggt upp klubben från åttiotalet och framåt, klarar även den här utmaningen kan man återigen börja drömma om troféer och Champions League-triumfer, men räkna med att det kommer en lång, lång tid innan vi återigen får se ett slagkraftigt Deportivo La Coruña med spelare värdiga att bära Mauro Silvas och Frans fana vidare.

Det kan vara tid för ett Wii Rape

Det kan vara tid för ett Wii Rape

Jag är lyckligt befriad från underliga böjelser. När jag går en kvällspromenad poppar det aldrig upp tankar om att våldta någon stackars liten flicka eller om att plåga något litet djur tills det skriker av smärta. Egentligen har jag inga problem med sådana böjelser – det är lika naturligt som någonting annat. Problemet är när fantasin övergår i handling, för då finns det plötsligt ett offer inblandat. Ett offer som med all sannolikhet tar skada av det som inträffar.

I spel finns det aldrig några offer. Visst verkar zombierna ganska missnöjda när jag skjuter skallen av dem i Resident Evil, men samtidigt består de av ettor och nollor och är således svåra att betrakta som offer. En annan sak som stoppar mig från att känna medlidande med dessa stackars döingar är att de idogt och ivrigt försöker hindra mig från att överleva. Men även om spelandet inte är någon fantasi – jag är de facto i en stor, läskig herrgård och kämpar för min överlevnad – så är jag ändå inget offer eftersom att jag inte kan ta skada av det.

Spelandet bildar en slags medelväg mellan fantasi och handling. Varför utnyttjas inte det bättre?

Det finns med all sannolikhet i världen ingenting som helt kan stoppa våldtäktsmän, pedofiler och blottare. Emellertid är jag ändå övertygad om att det finns åtminstone en viss andel av dessa farliga människor som skulle nöja sig med att uttrycka sina fantasier och viljor genom att använda spelandets interaktivitet som substitut för verklig handling.

Jag skulle vilja se mer forskning kring vad som inspirerar den här sortens människor till att begå brott knutna till sin läggning. Eggas en våldtäktsman av att se det på film? Finns det en viss sorts musik som kan trigga igång någon av dessa läggningar? Och om det nu är så – skulle spel kunna mätta mer än det skulle inspirera?

För visst – det ska medges direkt. När jag spelar fotbollsspel blir jag ofta sugen på att springa ut och lira lite. Samtidigt känner jag att ett fightingspel som Tekken är ett bra sätt att få utlopp för mina aggressioner om någonting jävligt hänt mig. Hur spelens uppbyggnad påverkar hjärnan är alltså ämnen det måste bedrivas mer forskning inom. Hade Tekken snarare motiverat mig till att slåss om det vore mer realistiskt? Eller hade det kanske mättat mina behov ännu bättre?

Kommer man genom forskning fram till slutsatsen att spel kan gagna samhället genom att låta farliga människor få utlopp för sina känslor, då bör man också överväga att satsa pengar på att utveckla spel med just den funktionen. Med dagens teknik kan man reglera grafisk detalj med enorm frihet. Vill man ha en abstrakt design kan det åstadkommas, eftersöker man något mer realistiskt så är det också möjligt. Med den senaste generationens ökade interaktivitet är det också utan problem möjlighet att bygga moduler som både är möjliga och bekväma att trycka ner exempelvis könsorganet i.

Ett spel som Wii Rape skulle kunna bli en modern behandlingsmetod för människor med ett sjukligt behov av att våldta. De allra grövsta och mest förstörda människorna skulle antagligen aldrig kunna få ut tillräckligt av det, men kan ett sådant spel få en enda människa i gränslandet att låta bli att utföra en farlig handling så är det åtminstone värt att undersökas.

Spel har hittills outnyttjade användningsområden och den digra censuren som sedan flera årtionden kontrollerat spelvärlden från att testa gränserna är egentligen inte rättvis och huvudsakligen anpassad efter andra medier så som film och musik. Innan man är fullt införstådd i hur spel både kan hjälpa och stjälpa bör man akta sig för förhastade åtgärder. Som det ser ut nu finns det ingen anledning att tro att spel skulle skada mer än det kan hjälpa. För det motsatta finns det emellertid inte heller tillräckligt med belägg, det är därför forskning måste genomföras.

Det är tid för samhället att sluta gömma sig och frukta spelens inflytande. Politiker, forskare och organisationer måste börja se potentialen i nyttan spel kan göra och inleda projekt för att ta reda på hur man som bäst kan utnyttja kvalitéerna i den interaktivitet som gör spel till ett unikt och flexibelt fenomen.

/Simon Berglind

Smålagen är nyckeln

Vissa människor sätter sig på en bar inför matchen och häver öl efter öl och ser det som fotbollens essens. Andra tar barnen och frugan i sin skåpbilsliknande Volvo och hoppas på att ha alla med sig levande hem. Ett fåtal utrustar sig med knogjärn och brännbollsträn i hopp om att kanske hitta någon att slåss med. Alla de här märkliga människorna står sedan och tittar på sina favoritlag, kanske sjunger de lite och när matchen är slut åker de antingen hem glada eller förbannade.

Men det är i en snorluktande Saab någonstans mellan Höör och Eslöv som den sanna och betydande delen av sporten finns. Under- eller obetalda ungdomsledare sitter med munnen stängd och hjärnan fokuserad bredvid föräldrar som oroar sig över den pinsamma tystnaden. Faktum är att tystnaden har sina skäl och förtjänster. Dagen innan har den här ungdomsledaren supit ner sig ordentligt och dessutom rökt en och annan spliff. Tanken slår inte föräldern, som klockan tio på en söndagmorgon redan varit vaken i fyra-fem timmar, men när ungdomsledarna tar av sig sina träningsoveraller är de människor precis som alla andra. Vissa är narkomaner, några pryglar sin flickvän och säkerligen finns det en och annan pedofil som efter träningarna dröjer sig kvar i omklädningsrummet med ungarna innan han åker hem och sprider sin säd över senaste lagfotot.

Jag får frågan om hur min helg sett ut. För ett ögonblick funderar jag på att säga sanningen, hämningslöst och utan tanke på vilken betydelse det kan ha för ungarna i baksätet. Men nej, det får bli en vit lögn, igen. Med det oskyldigaste tonläget man kan tänka sig berättar jag att jag suttit hemma hela helgen frånsett en stund på lördagen, då jag spelade tennis med en god vän. På kvällarna hade jag suttit och läst Harry Potter medan Robert Brobergs senaste skiva snurrade i CD-spelaren.

Sanningen var en helt annan. Jag och mina gubbar hade supit ner oss rejält, Jonte hade hittat ett ligg men vi andra drog vidare till Rickards ungdomslya där vi rökte bort det sista unset av förstånd. Klockan fyra eller kanske fem på natten förbannade jag att nästa dag behöva ta hand om de där jävla tioåringarna som man gott kunde skära tungan av eller åtminstone skicka dem till pedofilernas land, Belgien, i ett försök att skapa afasi.

Lik förbannat sitter jag där i bilen dagen efter. Hör Per Gessle spelas på radion och känner baksmällan skapa en slags smak i munnen som påminner om odören från en riktigt gammal och svettig röv. I alla fall så har sången någon form av poäng som jag anammar och tar till mig. ”Det är ni som får jorden att gå runt”, sjunger den vad sexualiteten anbelangar osäkre Halmstad-sonen, och jag låtsas att det är mig han menar.

Vi ungdomslagstränare gör ett förbannat bra jobb. Utan ideella krafter skulle den svenska fotbollen gå under. Tittar man på spelarna i landslaget så är det nästan ingen som kommit fram från de allsvenska lagens vilt satsande ungdomssektioner. Istället är det småklubbar som Holmalunds IF, IFK Eskilstuna och Gullspångs IF som levererat kärnan i landslaget.

Trots att vi inte är vidare perfekta är det vi som leder den svenska fotbollen. När ungarna på inomhusturneringen i Harlösa, en by med typ femton invånare och en BP-mack från 1963, får stryk med dussinet mål mot Malmö FF blir de rosenrasande, motiverade att aldrig någonsin mer få stryk på det här sättet. För oss är det nu som gäller, alla våra ungar drömmer om att bli stora spelare men det är ingen som kräver att de blir det. I motståndarlaget rycker tränaren på axlarna, han varken ler eller surar, för honom är det ett arbete och hans mål är varken att ungarna ska ha roligt eller lära sig något, utan att de ska bli fantastiska fotbollspelare som ska göra jobbet för Malmö FF:s a-lag i framtiden.

När vi i omklädningsrummet efter matchen säger till killarna att det inte gör något, att det kommer fler turneringar och matcher, då ger vi dem tryggheten att våga fortsätta, samtidigt som de motiverats av förnedringen. Egentligen är det inte så konstigt att ungar som inte fått något försöker få något mer än de som redan har allt. Det är ute på landsbygden svensk fotbolls dåtid, nutid och framtid finns. Må så vara att det aldrig söker sig 30 000 åskådare till någon av matcherna, men räkna ihop publiken för varje ungdomsmatch och Allsvenskan blir rejält distanserad intressemässigt.

I dag styr borgerliga politiker landet. De mindre lagen får betydligt mindre pengar då aktivitetsbidragen sänks. Samtidigt byggs enorma arenor för lika enorma pengar och alla pratar om den stora framtiden. Egentligen borde vi fokusera på det som gör oss så unika. De stora möjligheterna för vem som helst att spela organiserad fotboll, de många idrottsanläggningarna och den hyfsade tillgången på bra materiel.

Vi måste värna om allt det där snarare än att fokusera på elitistiska satsningar. För svensk fotboll är det mycket viktigare att hela Löberöds flickor 98 kan få ha varsin boll vid fötterna än att någon hamburgerätande medelålders herre med snor i mustaschen ska få sitta i en skön stol han varken bett om eller behöver.

Fredrik Stenman – talangfull eller talanglös?

Fredrik Stenman – talangfull eller talanglös?

För några år sedan gjorde den respekterade fotbollsjournalisten Simon Kuper ett besök i Stockholm. Måltavlan för visiten var givetvis Geert den Ouden, den målfarlige holländare Djurgården lyckats hitta i bottenskiktet av Eredivisie. Han passade dessutom på att se en match med laget, under vilken han fick syn på vänsterbacken Fredrik Stenman. I tidsskriften Offside beskrev han den populäre ynglingen på ett sätt som blev både hyllat och kritiserat. ”För mig framstår Fredrik Stenman, Djurgårdens vänsterback, som sinnebilden av en allsvensk fotbollspelare. Med sitt långa blonda hår, sin energi och sin dumhet liknar han en australisk surfare. Jag tror att han blir av med bollen ungefär 75 procent av alla gånger han har den. Det måste vara svårt vara Stenman: han inser säkert att han är en skam förfotbollen. Men han kan inte göra något åt det, förutom att lägga skorna på hyllan”.

Fotbollsexperterna blev oense. Hade Simon Kuper rätt när han beskrev den ganska frejdige unge vänsterbacken på det kritiska sätt han gjorde? Och om Fredrik Stenman nu var så dålig, hur hemska var då inte resten av landets vänsterbackar? Om en spelare som Fredrik Stenman tappar bort bollen tre gånger av fyra, hur många gånger tappar då dagens Djurgården-vänsterback Jan Tauer bort bollen?

När Stenman flyttade till Bayer Leverkusen var kritiken bortglömd. Istället sågs Munktorp-sonen som den givna ersättaren till Erik Edman, landslagets åldrande förstaval på positionen. Det började också bra i Tyskland, Fredrik fick mycket speltid och en del beröm. Ibland fick han spela vänstermittfältare, för många ett bevis att han höll även offensivt, men sanningen var inte riktigt lika smickrande. Leverkusens vänsterkant var extremt tunn och så snart bättre spelare rehabiliterats från skador eller köpts in så placerades Stenman först på bänken och sedan på läktaren.

Holländska mittenklubben Groningen behövde en ny vänsterback och köpte Stenman för en billig penning inför säsongen 07/08. Lika gammal var Mathias Florén när han köptes till samma klubb i början på 2000-talet. Med tanke på hur Stenman lyckats undkomma att utvecklas som fotbollspelare under ett och ett halvt år i klubben kan man också tänka sig att karriären kommer att fortlöpa på ett sätt liknande Floréns. Han stannar fem-sex år i Groningen, först som ordinarie och senare åtsidosatt för någonting bättre, flyttar till Elfsborg och avslutar med tre eller fyra anständiga säsonger. Precis som Florén stannar Stenman på två landskamper, långt ifrån vad man ursprungligen kunde tro.

Medan hela media, ledare och fans i Groningen pratar gott om den store ledaren i försvaret, Andreas Granqvist, om den smarte mittfältskreatören Petter Andersson och om målfarlige Marcus Berg så lever Stenman i en slags parallell dimension. Visst är han svensk och visst spelar han i Groningen, men han räknas inte bland lagets supersvenskar och har fått ett rykte om sig att vara mer defensiv och försiktig än de flesta vänsterbackarna i ligan. När sportchefen Henk Veldmate i höstas pratade med svensk media sa han att han gärna ville ha en ny vänsterback, för att man behövde en backup på den positionen. I Holland gjorde han ett förtydligande. Han vill ha en ung vänsterback. Läser man mellan raderna förstår man att han vill ha en vänsterback som om ett eller två år kan flytta ner Stenman i graderna och göra klubben ännu starkare.

En framtid i landslaget känns tveksam. Inte nog med att Fredrik själv inte lyckats växa ut och bli den toppspelare många trodde, han har dessutom blivit ifrånsprungen av andra spelare. I Blackburn har Martin Olsson under säsongen ofta figurerat från start som vänsterback. Danska FC Köpenhamn fylls med de bästa nordiska spelarna och Oscar Wendt ses som en av dem. Samtidigt gör Behrang Safari bra ifrån sig i Schweiz bästa lag, det till Champions League ofta kvalificerade Basel.

Jag har själv sett Groningen vid ett flertal tillfällen sedan Stenman kom till klubben. Medan belgiske högerbacken Sepp de Roover går i ständiga anfall, aldrig spelar en boll fel och tacklar på ett hårt (ibland ovårdat) sätt, står Fredrik Stenman lugnt kvar på sin vänsterbacksplats och rensar bollar över sidlinjer, kortlinjer och, på Ajax hemmamatcher, över publikens kokainlinjer. Mot sämre lag visar han ibland att han faktiskt vill annat. På ett något obeslutsamt och osäkert sätt levererar han bollar till Groningens bolldistributörer på mittfältet. Kanske är osäkerheten medfödd. Det långa håret, det fåniga trippandet, oförmågan att hantera stress, fegheten att ta offensiva intiativ och de ofta lösa eller missriktade inläggen tyder på att Fredrik kanske inte riktigt kan se sig själv som proffsfotbollspelare; kanske känner han sig inte ens bekväm i rollen som man. Faktum är att den ganska hunkaktige Marcus Berg, som bor på andra sidan gatan, ofta kommer hem till Fredrik som sägs vara en hejare i köket – traditionellt en kvinnoegenskap.

Fotbollsentusiaster över hela Sverige följer den holländska ligan mycket noggrant. När Jonas Olsson presterade väl i NEC önskade många honom i landslaget, likaså när Berg och Lindgren presterade i Groningen. Stenman är emellertid inte särskilt omtyckt någon annanstans än i födelsekrokarna. Hans första allsvenska klubb, Elfsborg, grät inte många tårar när han flyttade till Stockholm. Väl där gjorde han sig ett namn i Djurgården, där han på något underligt vis lyckades göra åtta mål, och visst tyckte en och annan djurgårdare att det var synd att deras ordinarie vänsterback flyttade utomlands, men i skuggan av övriga förändringar det laget genomgått de senaste åren har han ändå fallit i glömska. Trots att det nu är Jan Tauer som tagit platsen i försvaret.

Resten av Sverige ska vi inte ens tala om. Medan folk äcklades av Lasse Nilsson, Anders Svensson och Fredrik Berglund på grund av avundsjuka äcklades de av en annan elfsborgare, vår Stenman, på grund av dennes Basshunter/blondin-Robert Wells/Victoria Silvstedt-frisyr och på grund av de onödiga hyllningskörer media förvandlades till när de äntligen hittade en vänsterback som såg snabb och teknisk ut.

Simon Kuper var troligtvis den förste utländske experten som beskrev Stenman. Han kom hit utan några förutfattade meningar, helt omedveten om vad han skulle komma att se. Med ett annat, opåverkat perspektiv och med en mer rik och sofistikerad fotbollskultur bakom sig kunde han på bara en match se egenskaper och drag som i dag känns klockrena för Stenman som spelare och person. Egenskaper och drag som svensk media, trots mängder med chanser, medvetet eller omedvetet lyckades missa. Kupers slutsats då kan i stort sätt också användas i dag, fem år senare:
Stenman är dum, dålig, feg och knappast ämnad för någonting stort.

Simon Lerkot Berglind

Ajax väg till framgång

Under andra halvan av 1960-talet blev den lilla Amsterdam-förortsklubben Ajax ett europeiskt topplag. En ny studie förklarar varför: pengar, professionalism, Cruijff och den psykoanalytiska metoden hos tränaren Rinus michels.

Författaren Menno de Galan skriver: ”Det är den andra januari 1965 när Rinus Michels kör sin begagnade Skoda till Ajax arena De Meer. Den nye Ajax-tränaren hade bara varit ansvarig för amatörlag förut. Han försökte få jobb som tränare för Heracles Almelo en kort tid tidigare, men de valde en annan tränare. Rinus Michels skulle i sitt nya lag få åtthundra guilders per månad, alltså ungefär fyrahundra euro. Han kommer at tta hand om tre kvällsträningar och behåller sitt andra jobb: gymnastiklärare för döva och stumma barn. Ingen presskonferens hålls när han anställs och ingen vill intervjua honom.

När detta gyllene Ajax föds har samtliga spelarna jobb vid sidan av och nästan alla är vita arbetarklassbarn. Klubben har en kommité som väljer startelva varje vecka och i ligan är man nära nedflyttning. Internationellt finns inte ens holländsk fotboll.

Michels ville nå stjärnorna med den här amatörklubben. Han ville göra den till en europeisk toppklubb och det tog honom sex år. Hur gick det till? Menno de Galan svarar på de frågorna i sin bok De Trots van de Wereld (Världens stolthet).

De Galan intervjuade dussintals spelare och Rinus Michels själv året innan han dog. Hans huvudsakliga är dock den obskyre och bortglömde psykologen Dolf Grunwald, som jobbade för klubben fram till 1970. När Grunwald dog år 2000 gav hans familj anteckningar till De Galan. Några handlade om Cruijff och Keizer, de i särklass mest ingående analyserna av Hollands två största stjärnor på den här tiden.

Michels hade flyt med tajmingen. Den holländska ekonomin var strålande och bröderna Van der Meijden pumpade in pengar i Ajax, vilket gjorde att man kunde presentera de första heltidsproffsen i Nederländerna.

Michels använde internationella klubbar som förebild. Han ville inte ens jämföra Ajax med en annan holländsk klubb. Europacupen blev en viktig del av ett alltmer förenat Europa. Varje säsong blev de holländska klubbarna slaktade, men tack vare tv kunde alla se hur lag som Manchester United, Benfica och Real madrid gjorde. Michels höjde ribban och ville skapa en klubb av allra högsta klass.

Han sa att Ajax-spelarna led av en ”typisk holländsk mentalitet”, vilket var kritik. De saknade ambition, klarade inte lite smärta och kämpade inte tillräckligt. Johan Cruijff, som växte upp utan fader: ”Michels var vår far, vi var hans barn. Vi tränade tre gånger om dagen och sen lät han oss spela en match på kvällen”.

Innan Michels styrde sentimentalitet de holländska klubbarna. Till och med när Michels flyttat till Barcelona 1973 hade ingen hos Ajax hjärta att säga till Sjaak Swart att han blivit för gammal för klubben och skulle ge sin plats till Johnny Rep. Ajax, då världens bästa lag, kom med följande kompromiss: Swart skulle spela första halvlek och Rep andra.

Michels var inte mycket för den där sortens mesyrer, tvärtom avskydde han det. Varje gång Ajax förlorade i Europa ersatte han lagets svagaste länk. Spelare med stora historier och bra rykte sparkades ut. Tyvärr hade han inte hjärta att säga det själv, vilket än i dag svider för många. Frits Soetekouw, som sparkades ut efter en förlust mot Dukla Prag: ”Jag tänker fortfarande på det…”. Ruud Suurendonk, som förväntade sig att få spela åtminstone en minut i en Europacupfinal: ”I tystnad är jag fortfarande arg på Michels för det.” Massören Salo Muller ombads gå hem efter ett bråk, nästa dag fick han ett brev från Ajax. ”Jag kommer ihåg att jag sa till min fru; kolla, Ajax vill ha mig tillbaka. Men nej, det stod ‘var vänlig att lämna tillbaka alla Ajax tillhörigheter till De Meer i dag, din nyckel också”. Det var vad det stod. Klaas Nuninga, utsparkad 1969: ”Vi var alla semiprofessionella som skulle bli proffs. Men vi alla förväntade oss lite mänsklighet från klubben”.

Den ende spelaren som stod på Michels sida var Johan Cruijff. Anfallaren gjorde Ajax bättre, men också hårdare. Målvakten Stuy: ”På träningarna valde vi lag som man gör på gatan. Keizer och Cruijff turades om och valde lag och beroende på hur de valde fick du veta var i hierarkin du befann dig”.

Michels och Cruijff hade en relation till varandra som bäst kan beskrivas som hatkärlek. Michels behövde Johan, men han var också en fara för tränaren. Han skällde ofta ut sina lagkamrater, lyssnade inte alltid på Michels, rökte för mycket och var inte alltid som bäst i de stora matcherna. Michels använde därför två idrottspsykologer för att göra JC bättre; Grunwald och dennes rival Roelf Zeven.

Grunwald: ”Cruijff motsätter sig auktoriteter för att han jämför alla – undermedvetet – med sin far. Om han accepterade att Michels inte är hans far skulle vi komma vidare.”

”Han har aldrig tillbringat mycket tid med sina jämnåriga. När han var tolv spelade han fotboll med tre år äldre barn. När han var sjutton var han en dominant spelare i Ajax lag. Han påminner om geniet som hoppar över årskurser men som också råkar ut för emotionella problem senare.”

Varje gång JC blev kritiserad blev han nervös och mer dominant. När de andra spelarna accepterade honom brukade han slappna av. ”Hans attityd brukade förändras, rösten bli mjukare, han satt mer avslappnat och lyssnade mer”.

Ett bra tag fick Grunwald förändra mycket i Ajax. Efter en hetsig diskussion mellan Cruijff och Swart organiserade han ett rollspel. Johan spelade Sjaak och vice versa. Leken ballade snart ur och Cruijff kommenterade långt senare: ”Det var helt nytt och vi visste inte hur man skulle hantera det. Alla spelarna började blanda sig i. Jag hade ingenting emot det, jag gillar nya saker.”

Michels visste fortfarande inte hur han skulle hantera sin stjärna. Grunwald gav honom ett tips: ”Argumentera inte med honom, låt bli att prata med honom.” När Grunwald senare föreslog för Michels att denne skulle börja med koncentrationsövningar fick Michels nog och sparkade ut Grunwald. ”Jag känner negativa känslor mot mig från Michels”, hade han skrivit i sina anteckningar.

Roelf Zeven, den andre psykologen, fick uppdraget att prata med Cruijff. Så när Johan kom hem till honom hade Zeven glömt mötet. Han frågade: ”Vad gör du här?”. Cruijff svarade: ”Du tog orden från min mun…”. Men Johan satte sig ner och pratade, framför allt om hans fästmös fader Cor Coster. Han var den saknade länken, den freudianska faderfiguren Johan saknat.

Piet Keizer var också ett intressant studieobjekt för psykoanalytikerna. Michels bad de bägge rivalerna: ”Jag förstår honom inte. Kan ni säga mig vad som får honom att bli förbannad.” Båda två var överens: Keizer är kommunist, en gammaldags rebell. ”Hans föräldrar har aldrig haft någon telefon, så Keizer har inte heller någon.”

1970 ger Michels upp och bestämmer sig för att sälja Keizer. Grunwald och Zeven instrueras att skriva en psykologisk rapport. Båda två föreslår att man ska utse Keizer till kapten och göra honom viktig. Michels blir skitförbannad och sparkar sina två doktorer. Grunwald och Zeven ses inte som viktiga. Under de nästkommande tre säsongerna når Michels sina mål och vinner Europacupen tre år i rad.

Duon hade heller inte förmågan att förändra Cruijffs begränsade sociala färdigheter. Dessa förblev på samma nivå genom hela karriären.

Cruijff och pengar gjorde det gyllene Ajax möjligt. Men Cruijff och pengar förstörde det också. Det var helt enkelt inte möjligt för en holländsk klubb att betala de bästa spelarna i världen nog med pengar. Säsongen 73/74 tjänade Cruijff fyrtiosjutusen euros medan sådana som Neeskens och Keizer tjänade tjugofemtusen euros för en säsong. Och det mesta av pengarna blev slukade av skatter.

Det är imponerande hur spelarna stannade så länge i Amsterdam. Det var först när Cruijff lämnade klubben som de andra insåg att de inte behövde stanna.

Klichen att Ajax spelare under den här tiden var fotbollsintresserade hippies och liknande kan skrotas tack vare De Galans bok. Den enda politiska åsikten spelarna hade var: mindre skatt. Barry Hulshoff: ”Toppidrott är ett högerspel. Det är den mest intressanta aspekten av Ajax 1960-tal. Vi behövde prestera varje vecka, vi skulle vara tävlingsinriktade som alg. Men också som spelare gentemot varandra. Allt medan samhället blev mer åt vänsterhållet.”

När Michels lämnade Ajax kom demokratin till Amsterdam. 1973 ombads spelarna rösta fram sin kapten och majoriteten valde Keizer, vilket skulle visa sig vara ett misstag. Cruijff flydde omedelbart till Barcelona och de flesta spelarna lämnade klubben under de kommande åren. Nästa Europacuptitel skulle komma närmare tjugo år senare, en engångsföreteelse.

Ajax är fortfarande nedtyngda av förväntningarna och arvet från det Gyllene laget. Fansen (och Johan Cruijff) förväntar sig fortfarande att Ajax ska kunna vinna en europeisk cuptitel. Men hur realistiskt är det? Michels och Kovacs fick bygga ett lag i åtta år innan större klubbar kom. I det nuvarande europeiska klimatet så ser det annorlunda ut. När Ajax köper en potentiell toppspelare (som Zlatan Ibrahimovic) är han borta säsongen efter. Ajax-spelarna är inte toppspelare än, det är därför fansen alltid är missnöjda. Och det är därför de buar ut sina spelare innan matcherna ens startat. Och det är därför vissa Ajax-spelare agerar som om de vore förlamade.

Ett annat problem: Ajax ungdomsspelare tror att de tillhör den europeiska toppen för att unga Ajax-spelare brukade bli toppspelare förr. De tror att de är så bra att de inte behöver göra uppoffringar eller ha ett starkt psyke. De tillhör ju faktiskt Ajax, samma klubb som fostrat Cruijff, Keizer, Neeskens, Rijkaard, van Basten och Bergkamp…